Penna i hand och sockor på fötterna

Vilken tur att helgen är spikad. Så att man inte får för sig att man skulle vara utan att göra. Jag syftar naturligtvis på skrivandet. För nu har jag igen material att använda, jag kan nog skriva i en fart till måndag morgon om jag vill. Tänk om jag skulle skriva lika mycket som jag skriver om att skriva. Eller talar om att skriva. Eller angstar över att jag inte skriver. När jag borde skriva. Förhållandet mellan att gnälla över att jag måste skriva och att faktiskt skriva är ungefär 1 miljon/1.

Emma försöker kanske sparka mig i arslet, med tanke på temat för den födelsedagspresent jag fick häromveckan. Bland annat skrivpapper att anteckna på under föreläsningarna, och lite pennor. Hur kunde hon veta att jag precis (samma dag tror jag) slitit ut den gröna understrykningspennan, och precis behövde den gula. Emma, den är i bruk nu!:)

Var ute och sprang i ett råkallt Åbo ikväll. Det var bara ett par minusgrader, men fy vilken isande blåst. Sådär så det sved i örsnibbarna och låren var bortdomnade när jag kom in igen. Då är det tur att jag har mina julklappssockor som jag fick av Lillgumi förra julen. Ofta i bruk.

Eftersom jag har butiksförbud - handlandet i tisdags svider fortfarande - har jag inte kunnat köpa vare sig avkalkningsmedel eller, som snälla alegni tipsade, ättika för att göra någonting åt min kaffekokare. Vilket betyder att jag även denna kväll sitter och grinar med en äcklig kopp kaffe framför datorn.