fredag 9 januari 2009

Månsken på sjön

Jag har gjort någonting väldigt fint ikväll. Jag har sprungit i alldeles klart månljus. Det var helt sanslöst vackert, och trots att jag sällan brukar ta mig tid att bli lyrisk när jag är ute och springer så kunde jag inte ungå att tindra lite extra med ögonen när hela världen låg i ett blåaktigt sken.

Det var alltså kväll när jag snörde på mig dojorna och vågade mig ut i tio minusgrader i Tärjäterrängen. Konstigt nog kändes det inte ett dugg kallt, inte alls som i Öja, och definitivt inte som i råkalla, blåsiga Åbo, där man har lust att amputera sina frostskadade lemmar när det är -2. Det var bara friskt och krispigt i luften.

Vissa vägar jag sprang på hade ingen belysning, men det krävdes inte heller, eftersom månen skötte upplysandet. På hemvägen var jag redan på väg ut på Heimsjön på ett skoterspår, för att ta sista biten över isen - men jag vände om. Pappa har sagt att man inte ska fara ensam ut på isen, och det är kanske en bra tumregel att hålla. Trots att vi konstaterade att isen nog var 20 centimeter när vi inspekterade pimpelhål i lördags, och det bara har varit kalla dagar sedan dess.

Det var nämligen helt tyst i byjin, inte en själ syntes till, och det hade varit så dumt att braka igenom isen i tiogradig köld. Då hade jag nog blivit kvar där, som en gråtande Ronja i snön. Inte ens någon liten rumpnisse skulle ha hittat mig. Så får månljuset vara så sagolikt sällsamt det vill på isen en kall kväll i januari.

3 kommentarer:

  1. jo, månen var nog alldeles extraordinärt ljusstark igår, men att gå ut o röra på mig i skenet hade jag inte ens en tanke på (latmaja)...
    det var nog ett smart drag att undvika isen, hur tjock den än är!

    SvaraRadera
  2. Man ska lyssna på sin pappas råd!:)

    Vad roligt förresten att du kommenterar (och alltså läser) så ofta!:)

    SvaraRadera
  3. det är så roligt att läsa dina bloggar, du skriver bra!

    SvaraRadera