Döden och drömmar

Vad glad jag blev när telefonen plötsligt plingade till och jag blev bjuden på spontant söndags-ettmeddaskaffi ett par kvarter bort. På med skorna och jackan och iväg! Skönt att ha någon annan att ösa ur sig sitt missnöje på, förutom sig själv som det ofta blir på en söndag. Eller, who am I kidding - alla dagar man är här.

Vi satt till exempel och funderade över hur länge det skulle dröja innan någon skulle börja fundera om man plötsligt skulle gå och kola vippen knall och fall en dag. Om man skulle - och nu menar jag inte att jag har planerat att göra det, men man vet ju aldrig - kasta veven helt plötsligt. Trilla av pinn. Knäppa av filmen. Hur länge skulle det dröja innan någon skulle ana att något var på tok?

För min del tror jag att det skulle ta en tid. Sisådär några dagar allra minst? En vecka kan man ganska lätt vara borta från skolan utan att någon blir misstänksam. Det är väl Mika som skulle ringa i något skede, men knappast skulle han börja slå på stora trumman om jag inte svarar på några dagar. Sådana upplyftande saker dryftade vi bland annat.

Inatt drömde jag

1) Om Gud. Inga vidare kommentarer. Nå, bättre än när jag drömde att Satan talade till mig en gång.

2) Att mamma och pappa hade skickat en försenad födelsedagspresent på posten åt mig. Vad det var? Jo, ett par konserverade stämband i en liten spritflaska.