Långfillingar

Idag har jag inlett min långkalsongsäsong. Roligt ord. Jag är nämligen envis motståndare till detta plagg, och använder det likt Ture Sventon använder sin pitol - enbart i yttersta nödfall. Det brukar bli någon gång om året, om det är absolut nödvändigt. Idag var det visserligen inte det, men jag drog för säkerhets skull på mig ett par långärmade underbyxor under jeansen när vi var och handlade i 17 graders kyla.

Jag kan bara inte med att ha mycket kläder på mig. Det betyder att jag går omkring och huttrar mellan november och maj, mer eller mindre. Hellre det än att stylta runt med lager-på-lager av kläder. Året runt har jag ankelstrumpor, alltså sådana som inte har några skaft, utan bara täcker själva foten. Jag brukar gå i flipflops till långt in på hösten, och i år körde jag med ballerinaskor tills det var snö på marken. Bokstavligen.

Inte ens i Åbo, där jag cyklar överallt låter jag mig befattas med detta hatplagg. Jag vrålfryser istället så röven nästan isar fast i cykelsadeln, för det är ett milt straff jämfört med att stänga in benen i någon slags tvångströja för lår.

När jag är ute och springer har jag långkallingar under löparstassen om det är minusgrader, men om det är på plus skippar jag dem. Man får ju ändå upp värmen snabbt när man springer. Hellre frysa de första minuterna än att ha för många lager på sig. Jag har alltså ordentligt med kläder på mig vid träning, men jag skalar av så mycket som möjligt annars.

Däremot håller jag gärna ryggen varm, och jag gillar att vira in mig i halsdukar och sjalar. Långkallingar är värst. Eller strumpbyxor - huu! Vem - vem är det det som designar strumpbyxor?! Varför kan de inte ha en normal midja? För er oinvigda - typ karar - kan jag avslöja att den idiot som planerar strumpbyxors utformning för fan måste vara antingen dum eller blind. Eller sadist. Midjan på strumpbyxor skulle nämligen med lätthet gå att dra upp ända till öronen, och vem vill det egentligen?

Jag vill att strumpbyxorna ska sluta på samma ställe som byxorna gör - på höftbenen. Jag vet inte om någon människa överhuvudtaget drar upp byxorna över naveln mera, men det tycks vara det allmänna uppfattningen hos strumpbyxdesigners. Jag efterlyser en bred, mjuk mudd som slutar precis på höftkammarna, alltså en decimeter nedanför naveln. Då ska jag överväga att dra på mig ett par av detta plagg. Eventuellt.

Idag körde jag alltså långkallingar och jeans under kanske en knapp timmes tid, och fy vad jag led. Jag kände mig som en stoppad korv på väg på polarexpedition. Ändå var det inte riktigt det vi var ute på. Vi skulle bara och handla till Köyst.