Nej, mäster skräddare - det bidde en hink!

Igår avklarade vi andra dagen av vår dyfagikurs med gästföreläsare från Helsingfors. Bland annat fick vi kolla på film, mata varandra med olika tekniker och blanda pulver i vatten och saft för att det skulle bli mera trögflytande och lättare att svälja. Mitt vattenglas gick att hålla upp-och-ner utan att vattnet rann ut. Vattengelé kanske man skulle kunna kalla det. En kalorisnål men ganska smaklös efterrätt. Det var intressant, men i ärlighetens namn ganska segt att sitta på en enda föreläsning från nio till fyra. Som tur fick vi kaffe med förtjockningsmedel framåt eftermiddagen;)



Idag skulle jag göra slag i saken och köpa cykeln jag fick i julklapp. Hade kollat runt lite på nätet, och en cykelbutik inte allför långt härifrån (inte den närmaste, som skulle ha 10€ för att knipsa av ett vajerlås i höstas, dem bojkottar jag av principskäl) hade flera fina hojar. Så när man äntligen har tid och möjlighet att ta sig dit i tio graders köld en januaridag - så möts man av lapp på luckan! Butiken stängd lördagen den 31.1 på grund av personalens skolning. Just idag. Gnnnnnngh!



Fick köpa en skurhink på Biltema för 1,60 istället, så då fick jag i alla fall det köpbehovet stillat. Har inte haft någon hink, och det har aldrig varit läge att köpa en, för jag har alltid haft fullt upp på cykeln när jag exempelvis har varit till Kuppis Cittari. Den plus en 5 €:s hallspegel, för jag har bara lilla muggspegeln att förlita mig på. Brukar försöka använda ett mörkt fönster som helfigursspegel, men det funkar bara sådär...

She's still got it!

Var så besviken på mig själv igår. Därför tänkte jag ta nya tag idag, och ställde därmed klockan på väckning klockan 08 imorse. Direkt upp fast jag som vanligt legat och vridit mig halva natten, hoppa i duschen och knata iväg till skolan i morgonmörkret. Lagom tills biblioteket öppnade var jag framme och satte mig vid ett skrivbord där för att dona lite. Bra gick det, jag hittade sådant material jag behövde på databasen, och hann till och med sitta och läsa och stryka under en stund. Effektiv tidsanvändning innan lunch och föreläsningen som började efter det.

12 till 18 satt jag på föreläsning i dysfagi, vilket betyder sväljningssvårigheter. Intressant, för det var två gästföreläsare från Helsingfors som var på besök. Men visst stack det lite i hjärtat när vi tittade på en demo-film från den ena föreläsarens terapi. Klienten var en 25-årig kille som varit med om en motorcykelolycka. Svårt hjärnskadad. Rullstol. Får näring via slang. Kommer aldrig att bli bättre. Behöver jag säga mera?

De sista timmarna var roligare, för då fick vi undersöka varandra i mun och svalg med spatlar och citronpinnar. Det senare används bland annat för olika slags stimulering i munnen. Sedan kan man framkalla lustiga reflexer med dem också, beroende på vart man tråmar dem;)

Det blev en ganska lång, men effektiv dag idag. När jag kom hem i mörkret gjorde jag bara en snabb mellanlandning på soffan innan jag switchade kläder och drog ut på en löprunda. Bara för att visa för mig själv att jag nog orkar. Inte blev det något maratonlopp, utan snarare - som pappa skulle ha uttryckt det - "kort men sakta". En bra kvällslänk. Jag är nöjd.

Ei yhtään

För att citera en av de boende på förra årets sommarjobb: "Ei yhtään, ei yhtään, eikä yhtään". Så vaggade hon runt och mumlade dagarna i ändan. "Ei yhtään, eikä yhtään...". Jag är beredd att hålla med. Det här blir ju till ingenting.

Jag orkade sånär dra mig till skolan till klockan ett, hade en timme och sedan hem tillbaka. Där somnade jag på fläcken och sov till halv sex på kvällen. Helt jävla dödsslut, jag orkar ingenting idag. När skulle jag hinna skriva då? Jag har ju fullt upp med att sova!

Detta är ett klagomålsinlägg. Jag har leidon. Jag får ingenting gjort och har ingen inspis till någonting. Jag ser ut som rena helvetet med stripigt, råttfärgat hår i en icke-existerande frisyr. Inte ens mina kläder passar, allting känns bara urtvättat, fel och obekvämt, och jag har varken råd, tid eller lust att gå och handla. För det innebär att man måste titta på sig själv i spegeln, och det är verkligen ingen bra idé nu.

Mera klagan: Jag mår illa. Har mått mer eller mindre kräk-illa hela veckan, och kaffe gör inte saken bättre. Försökte dra ner på det några dagar, vilket inte är en lysande idé när jag är så här slö och oföretagsam. Resultatet är att jag blir ännu slöare och dessutom får ont i huvudet, förutom att jag mår skit. Jag, som aldrig har huvudvärk.

Har inte haft någon inspis att laga rolig mat heller. Visst, jag brukar inte syssla med någon gourmetmatlagning annars heller, men nu har det blivit väl mycket pestopasta med köttbullar. När jag för säkert tredje kvällen i rad började måtta upp pasta, hejdade jag mig och sa: "Nä-ä, Maja! Du kan inte laga samma sak ikväll igen!". Sedan kom jag på att jag ju är min egen Lotta på Bråkmakargatan med mitt Eget Hushålle, och att jag faktiskt bestämmer exakt vad jag vill äta själv. Och så bidde det pestopasta igen.

Leidon. Klockan är bara tio, och jag skulle redan vilja gå och lägga mig.

Trött, tröttare... Maja

Übertrött idag igen. Jag skulle helst ha fortsatt sova i en fart tills nästa vecka. Detta kan inte vara bra. Ska släpa mig till skolan nu, sedan cykla runt på några ärenden, naturligtvis i femtielva olika byggnader på olika adresser - ingenting i Åbo kan skötas på ett kontor med en människa. Sedan är det skrivande som gäller.

Jag blir alldeles slut redan när jag tänker på det.

Lite av varje

Lite av varje idag. Till exempel en bra löprunda på lite nya vägar på förmiddagen. Kom till sist ut till en lång och hög bro som jag sprang över. Bra före är det också, lagom kallt och hårpackad, sandad snö att springa på. Halkade bara nästan när jag sneddade genom Kuppisparken en sväng på väg tillbaka.

Minnepinnen som jag så klantigt glömde i skolan åtebördades av snälla klasskompis K, samtidigt som vi var iväg på demo till Puhekliniikka på eftermiddagen. Helt okej demo, men ett ganska sorgligt fall med en relativt ung kvinna med hjärntumör. Jobbigt att titta på.

Dessutom åstadkom jag ett Viktigt Samtal, och svaret blev just så som jag hade hoppats. Jag avskyr att ringa Viktiga Samtal. Jag blir nervös, svettas floder och får tunghäfta. Glömmer bort vad jag ska säga. Ibland när det gäller Mycket Viktiga Samtal måste jag skriva en minneslapp så jag ska komma ihåg mitt ärende. Överst på lappen skriver jag alltid mitt namn, för jag är så rädd att jag ska glömma vad jag heter. Jo, på riktigt.

Alldeles stelfrusen sedan jag kom hem, och det är ju över tre timmar sedan. Fötter och händer vägrar att börja funka, fast jag har både yllesockor och filt. Dessutom är jag så förbannat trött hela tiden. Orkar knappt stiga upp på morgonen, fast vi inte har haft några tidiga starter på länge. Det känns faktiskt som om jag skulle kunna sova hur länge som helst.

Jag sover nog tyngre än jag gjort på länge (även om jag fortfarande har svårt att somna på kvällarna) för jag drömmer en massa. Varje morgon när jag har vaknat den här och förra veckan har jag kommit ihåg delar av mina drömmar, och det har jag inte gjort på evigheter. Jag vet att vi drömmer varje natt, men jag har på en lång tid inte kunnat komma ihåg en endaste liten drömsnutt. Det brukar vara alldeles blankt i skallen på morgonen.

Det ska ärligt erkännas att jag lägger mig alldeles för sent. Jag gillar att sitta uppe och till exempel tala länge på kvällarna, men så som jag håller på nu - slösurfar, tittar på tv och bara lallar helt ensam - är det ingen som helst nytta med vakandet. Jag kunde istället gå och knyta mig vid elva-snåret och stiga upp tidigare och kanske känna mig pigg.

Äckligheter

Det finns vissa saker man måste göra när man har Eget Hushålle, som Lotta på Bråkmakargatan sa. När man är en ensam flicka i en stor stad långtlångt borta kan man till exempel inte säga åt pappa att han ska fixa någonting. Eller blunda och vänta på att Någon Annan ska ta tag i sådant man inte själv vill. Som min lillebror som fick himla bråttom iväg någonstans en gång när jag kom hem och mötte honom i dörren. Orsaken klarnade strax när han gasade iväg från gårdsplanen: kattspya på köksmattan. Så taktiskt!

Imorse hände det som jag har väntat på en längre tid. Det svämmade över i badrummet. Nejnej, inget sånt. Det blev bara väldigt mycket vatten kvar på golvet när jag hade duschat. Typ ett hav. Tyvärr visste jag ju precis vad man gör i sådana sammanhang. Alltså rensar avloppet. Åh, Gud... det som är det absolut äckligaste som finns!

Nu ska jag klargöra en sak. Jag är - tvärtemot vad jag kanske ger sken av - inte den mest äckelmagade typen som finns. Jag är enligt mig själv ganska tålig. Herregud, jag har jobbat med sådant som innefattar allehanda kroppsdelar och -vätskor på åldringar och torkat gubbar som är större än både du och jag i baken. Jag har inget obehag för sådant, inte det minsta. Jag menar, bajs är ju bajs. Alla vet hur det ser ut och varifrån det kommer.

Jag har inga problem med inälvor, blod och kili-kakk, och ser framemot att få gå med och kolla på en operation, som vi troligen ska få göra nästa år i skolan. Det jag har riktigt obehag för är spyor. Men bara sådana som smittar, alltså magafarsbobbor. För att det är så äckligt att spy att jag är livrädd att bli smittad. Om någon i min närhet (en radie på 150 km) har maginfluensa låter jag bli att äta och lever på en diet bestående av 96%:ig sprit i flera dagar.

Men nu tillbaka till det allra äckligaste. Avloppet i duschen. Om det bara fanns något sätt att slippa göra detta, men icke. Ansåg mig därmed nödgad att skrida till verket. Petade loss golvsilen med en mejsel, och redan den var full med hår. Sedan då. Ner med verktyget och gräva, och det blev napp direkt. Upp kom en tjock hårkorv, väl inpregnerad med tvålrester. Åh Herregud.

Tog tag om bytet med en plastpåsebeklädd hand och fick dra med alla krafter för att få ut fanskapet. Det hördes ett dovt smack när hela äckligheten lossnade. Som en stor, jävla råtta med lång, hårig svans. Jag gömde skiten i soppåsen jag hade med mig och försökte snabbt sudda bort minnesbilden ur hjärnan. Men den jagade mig hela kvällen, till och med när jag var ute och sprang en stund senare fick jag hela tiden den där äckelkänslan över mig. Hårig, slemmig skitpropp i avloppet. Fy för den lede.

Jag är lite förvånad över att jag alls har något hår kvar på huvudet, med tanke på vad som återfanns under dagens avloppsrazzia. Och badrummet är nyremppat, så det borde ju bara vara mina lämningar där. Nå, efter idag kan jag konstatera att det nog är bättre ju mindre hår man har. Rakad skalle efterlämnar inga sådana där äckligheter.

Nattens dröm

Inatt drömde jag att jag satt och pratade med en brud, och hur det nu var så gick vi ut på tobak. Där satt i vi i lugn och ro och njöt av friden, det var vackert väder, och det var precis läge för en cigg. Satt i lugn och ro, funderade på djupa saker och askade lite sådär förstrött i sanden. Hur gemytligt som helst. Plötsligt kom jag ihåg att jag ju inte alls röker. Konstig dröm.

Slutspelsskägg

Ni vet när ishockeyspelare under en turnering blir skäggigare, skäggigare och skäggigare. Eller att skidåkare under ett VM är lite stubbiga den första dagen, för att ha helskägg under femmilen som avslutar spelen. Det är det som kallas slutspelsskägg. Det är det jag håller på med nu. Inte skägg, Gud bevare mig - men jag kallar det min kandfrisyr! Mitt hår är slitet, aaaalldeles för långt och fullständigt ovårdat. Jag borde ta mig till en frisör snarast för att åtgärda saken, men väljer istället att avvakta.

Har inte tid (eller egentligen råd heller) att sätta på hårvård, och har ingen energi att börja engagera mig i det just nu. Jag har annat att göra, så jag väljer att låta håret gro som ogräs tills jag har undan det värsta. Sedan - om det lyckas - ska jag belöna mig med frisörsbesök uppe i Österbotten. Om jag inte hunnit kvävas av stripiga hårtestar innan dess.

Att sitta stilla

Jag är nog för gammal för att gå i skolan. Detta konstaterade jag efter att ha haft ovanligt mycket föreläsningar den senaste veckan. Vi har inte haft så mycket regelrätta föreläsningar i ordets rätta bemärkelse på sistone. Speciellt inte nu efter julen. Det är tänkt att vi ska jobba på avhandlingen nu, antar jag. Dessutom har vi terapi två gånger i veckan, tillhörande handledning, och så handledning för kanden såklart. Plus att vi har inbokade alla möjliga demor hela tiden. Varför vi ska yra runt på sjukhus, kliniker och hälsocentraler i hela Åbo just nu, när vi inte har tid vet jag inte. Och mitt i vintern. Nå, sak samma.

Denna vecka har vi börjat några kurser och haft föreläsningar till sent på eftermiddagarna, och jag har upptäckt hur förbannat svårt jag har med sådant numera. Har ni en aning om hur länge 1½ timme är att sitta på en stol och titta rakt fram?! Jag kan inte koncentrera mig, orkar inte lyssna, blir sömnig, får leidon... och blir alldeles vansinnigt uttråkad och rastlös! Vi börjar kvart över. Halv känns det som om jag ska gå sönder. Kvart före vill jag utplånas fullständigt. Då är det en timme kvar. Sedan har vi paus i 30 minuter - och så börjar nästa 1½ timmes plåga.

Det har blivit vinter över en natt. Igår snöade det massor när jag cyklade från skolan. Det fortsatte hela kvällen och på natten. Imorse fick jag pulsa efter min cykel och nästan gräva fram den. Gårdskarlen gick och skottade gårdsplanen. Överallt utom där cyklarna stod. Betyder snö = omöjligt att cykla helt plötsligt? Ute på landet är cykel inget bra fordon vintertid, det kan jag medge - men inne i stan! Här är trottoarerna skottade och sandade, och det går utmärkt att cykla på den hårdpackade snön.

Förutom lite pulsande imorse har det varit utmärkt vinterväder. Sådär nollgradigt/knappt-på-minus-väder som är skönt att vistas i utan att vara för kallt eller klottigt. Var ute på en löprunda ikväll i den behagliga luften, och nu är det helg!

Ska på intet vis börja ropa hej innan jag är över på andra sidan, men jag står här på bäckkanten och vinkar lite diskret och halvosäkert. Har nämligen lagt några sidor till i handlingarna de senaste dagarna. Inga stora saker, men alltid något. I helgen ska det jobbas vidare. Är det tänkt.

Vuxenpoäng och Plussapoäng

Lång dag idag. Tidigt började den och sent slutade den. Dessutom sov jag som vanligt alldeles för få timmar inatt, och hade nästan gett upp hoppet om att somna alls. Ändå var jag ganska pigg när jag trampade fram i ett behagligt mörkt Åbo samtidigt som klockan i Domkyrkan slog åtta. Först fyra slag som symboliserar jämn timme, sedan åtta slag som betyder åtta. Kvart över slår den ett slag, halv slår den två, och kvart före slår den tre. Vi börjar alltså kvart över, så jag var i god tid. Akademiska kvarten, ni vet:)

Mellan föreläsningarna idag hade vi ordentligt med luckor, så jag hann till exempel skriva 1½ sida i samma raska takt som jag alltid gör när jag väl kommer mig för. Kolla på lite terapi bakom spionspegeln i kliniken, luncha med flickorna, dricka kaffe uppe i logopedin samt stylta ner på den sista föreläsningen som slutade fem.

Vid det laget hade det börjat snöa massor. Jag trampade hem i det virvlande infernot - eller nej, det gjorde jag inte alls. Jag trampade raka spåret ut till Kuppis Cittari, för jag skulle hämta min pulsmätare som varit på batteribyte i en uraffär där. Fick min klocka, handlade på Cittari och balanserade hem i ännu mera snö. Hem till kaffe och ÖT.

På hallmattan låg ett kuvert med mera vuxenpoäng. Jag vet, de förekommer i vart och vartannat inlägg numera - men jag kan väl inte rå för att jag skördar sådana rasande mängder! Speciellt denna vecka har minst sagt varit frodig. Nu är jag ägare av ett tvättäkta Plussa-kort! Det ni.

Hitler

Man vet att man styr och ställer med järnhand, då man får ett sms där någon meddelar att han uppskjuter samtalet han lovade ringa åt mig vid en viss tidpunkt med sju (7) minuter, för att hinna äta först. Jaja, man ska hålla dem på tårna! Borde överväga en framtid som diktator.

I övriga nyheter: Skrivandet går icke bra. Igår skrev jag en sida på raken, egentligen helt av misstag. Idag har jag stirrat så ögonen blöder på materialet, men icke. Orden kommer bara inte. Jag väntar spänt på det där jag tror att ska hända. Alltså att jag ska drabbas av en faslig iver och skriva några hyllmeter text. Not gonna happen.

------------------------
Tillägg en stund senare

...sade hon och skrev raskt en sida till i alla fall. Det var väl inte så svårt!

Detta har jag gjort idag

Satt på århundradets meningslösaste föreläsning imorse. Igen. Jag kan gott sitta i skolbänken, det är ju därför jag är här. Intressanta föreläsningar och bra kurser har jag inga problem med. Men sådan här skit. Nej.

Vi satt och lyssnade på hänvisningssystemet i APA i en och en halv timme. Var ska kommatecknet vara? Vilken författare kommer först? Hur citerar man i löpande text? Hur många redaktörer skriver man ut? När använder man "och" och när använder man &-tecknet. Ska det vara punkt-komma-&-tecken, eller bara punkt och &-tecken.

Tyvärr bad föreläsaren oss att bromsa och ställa frågor "när vi ville" under föreläsningen. Det betyder att man inte ska göra det. Ändå satt folk och viftade med tassen och frågade en miljard likadana frågor. "Om jag har tre författare samma år?" och en stund senare "...om jag har fyra författare samma år då?". På bakersta raden: "Jag har fem författare samma år - hur ska jag göra då?".

Jag är av åsikten: Ju mera man frågar - desto mera arbete blir det. Jag brukar göra som jag tror att man ska, och sedan går det att rätta till felen. Det brukar nog gapas å det högljuddaste om vad man gjort fel, så det är lätt att upptäcka.

På eftermiddagen har vi suttit och lagt sista handen vid evighetsuppgiften nummer ett - forskningsprojektet, om ni minns? Det sista steget bestod nämligen av en skriftlig rapport på fanskapet. Deadline 31.1, och vi skickade in den idag. Duktiga! Nu vill jag aldrig mera höra ett knyst om fanskapet.

Dutthandlade på Puhakka idag på väg hem. Mjölk och skinka av märket billiast-i-booden. När jag kom hem fick jag kasta mig på soffan med ÖT i högsta hugg och kaffekopp på armlängs avstånd på soffbordet. Konfererade med min äldre bror via telefon, och visst var det han som hade ordnat tidningsprenumerationen åt mig. Snällt, eller hur?:)

Var på en bra kvällslänk innan Salkkarit. Behaglig temperatur, bra fiilis och lätta ben. Nu funderar jag lite över träning framöver. Vore kul att komplettera löpningen med någonting omväxlande. Jag hade siktat in mig på lite skruttlyft, men som det ser ut nu vet jag inte. Det är ju en fråga om finansiering också. Jag skulle vilja ha ett gym, en simhall och en skidtunnel (med alltid perfekt före) på max 50 meters avstånd från ytterdörren. Allt givetvis gratis.

Det var värst vad detta blev ett dagboksliknande inlägg. Tråkigt, men kanske nästa blir intressantare.

Överraskning!

Terapi, handledning, lunch med klasskompis, cykla på ett ärende och sedan hem. Och vad möts jag av på dörrmattan om inte detta? Fredagens, lördagens och söndagens ÖT! Med mitt namn på och allt. Kan man ana att det är storebror som varit i farten? Verkar som mina bröder försöker överträffa varandra i att köpa presenter åt mig. Först marimekkopenalen som jag hade önskat, och nu ÖT.

Det kändes nästan som hemma att ligga på soffan, dricka kaffe och prassla med tidningen. Bekanta namn, bilder på ställen jag kände igen. Gatunamn som jag kunde placera. Aha, slagsmål på Ilon Talo. Jasså, så de har fått barn. Jippii vad jag ska läsa ÖT!

Förresten, att prenumerera på tidningen - hur många miljoner vuxenpoäng är inte det? Först var det ättiksköp, sedan fuktighetskräm och nu tidningsprenumeration. Var ska detta sluta?

Skulle påta ihop lite kvällsmat. Satte pastan på kokning, hettade upp stekpannan och ringlade i - diskmedel! Den flaskan stod nämligen närmare än flaskan med olivolja. Som jag ju egentligen skulle ha. Stopp, Maja - nu koncentrerar vi oss på vad vi gör istället. En herrans tur att jag inte hann börja steka någonting i Fairyn, för det hade nog blivit beskt.

Beskt är däremot inte mitt kaffe mera. Tack alegni för tipset, kaffekokaren är numera avkalkad och kaffet smakar gott igen!

Iiss int

Om det är någonting jag inte tål så är det uppmaningen iiss int. Speciellt när jag är arg. Att bli bemött med iiss int va arg är som att spotta mig i ansiktet. Iiss int är att förringa min reaktion, idiotförklara mitt beteende och släta över min åsikt. Iiss int är att klippa av tråden innan jag hunnit till härvan. Att stänga min bok innan jag kommer till intrigen.

När jag bli fly förbannad på någonting, eller när jag reagerar mot en människas beteende, så är det sista jag vill höra iiss int. Det ger ju mig fel - och gör den andres påhopp rätt. Den andre har rätt att förödmjuka mig, men när jag blir förödmjukad ska ja int iiss.

Det är likadant med iiss int grååt. Det bestämmer inte du, jag gråter när jag ska gråta, och då gråter jag tills jag gråtit färdigt. Iiss noo grååt!

Döden och drömmar

Vad glad jag blev när telefonen plötsligt plingade till och jag blev bjuden på spontant söndags-ettmeddaskaffi ett par kvarter bort. På med skorna och jackan och iväg! Skönt att ha någon annan att ösa ur sig sitt missnöje på, förutom sig själv som det ofta blir på en söndag. Eller, who am I kidding - alla dagar man är här.

Vi satt till exempel och funderade över hur länge det skulle dröja innan någon skulle börja fundera om man plötsligt skulle gå och kola vippen knall och fall en dag. Om man skulle - och nu menar jag inte att jag har planerat att göra det, men man vet ju aldrig - kasta veven helt plötsligt. Trilla av pinn. Knäppa av filmen. Hur länge skulle det dröja innan någon skulle ana att något var på tok?

För min del tror jag att det skulle ta en tid. Sisådär några dagar allra minst? En vecka kan man ganska lätt vara borta från skolan utan att någon blir misstänksam. Det är väl Mika som skulle ringa i något skede, men knappast skulle han börja slå på stora trumman om jag inte svarar på några dagar. Sådana upplyftande saker dryftade vi bland annat.

Inatt drömde jag

1) Om Gud. Inga vidare kommentarer. Nå, bättre än när jag drömde att Satan talade till mig en gång.

2) Att mamma och pappa hade skickat en försenad födelsedagspresent på posten åt mig. Vad det var? Jo, ett par konserverade stämband i en liten spritflaska.

Mångamånga vuxenpoäng

Idag har jag köpt ättika. Det måste vara alldeles hejdlöst många grader uppåt på vuxenskalan. I alla fall har jag aldrig gjort det förr, och måste söka ganska länge i jättestora Kuppis Cittari innan jag hittade flaskan. Ättikan puttrar som bäst i min kaffekokare, och ska förhoppningsvis råda bot på vad-det-nu-är som fått kaffet att smaka så beskt efter jullovet.

Det var riktigt trevligt att ta sig till butiken idag. Solen lyste så vackert, och det var några minusgrader. Lagom kallt. Kändes nästan som en fin vårvinterdag, förutom att det alltså inte finns någon snö här. Så mycket bättre att cykla på bar backe, förvisso. Höll god fart på mitt gamla cykelskrälle, som alltså fortfarande är i bruk.

Fullt med folk var det i farten, men jag tyckte jag klarade mig rätt bra ändå. Behövde ju inte köa till köttdisken eller någonting annat enerverande. En pytteliten kille, högst 3 år stod och bläddrade bland gratulationskorten nära kassan, och hjälpte sin mamma att välja. "Otetaanko tämä?" frågade mamman, varpå pojken skakade på huvudet, för att det inte fanns någon färdig text på kortet. "Men texten kan man skriva själv" sa mamman på finska. "Men jag kan inte skriva!" protesterade lillkillen. Stackare...

Jag tycker det är coolt med barn som är duktiga på att prata (no shit, kanske en yrkesskada) fast de är jättesmå. Kommer aldrig att glömma den lilla skrutten som tultade runt i butiken där jag jobbade och på perfekt svenska menade att de måste köpa svartvinbärssaft, för att den var slut hemma. Man får inte skratta åt småbarn eller försöka få dem att göra "tricks", men just lillgamla barn, eller sådana som är nästan komiskt mogna för sin ålder är bara så roliga.

En grej jag å andra sidan stör mig på, är min fuktighetskräm som jag köpte för en tid sedan. Det är en sådan där body lotion med lite self-tanning i. Det står på tuben att den också ska innehålla någon slags "light shimmer"-effekt. Vad som är så "light" vet jag inte, för den "shimmern" är enligt mig stora glitterflarn - man blir en levande discokula, ju!

Inte för att jag brukar pyssla med fuktighetskrämer. Enligt mig är sådana bara berodendeframkallande - börjar man smörja så måste man fortsätta. Men nu har jag ju fyllt 25, så... :)

----------------
Tillägg 10 minuter senare

Nu tvättar jag lakan också. Jessus vilken poängskörd idag.

Frosta ur frysen

Drabbades av en stark hata-Åbo-känsla ikväll igen. För att jag måste vara här en hel jävla helg när andra får sitta vid någons villa och dricka kalja, äta kött och prata skit långt ute på den österbottniska landsbygden. Vilket egentligen är ungefär det sista jag skulle vilja göra, det vet jag ju. Men jag blir arg för att jag inte har den möjligheten. Arg för att andra kan ha roligt och jag helt verkar ha förlorat den förmågan. Arg för att de flesta nog tycker att det är en bra sak att hon hålls där långt borta. Arg - för att det nog stämmer. Hon stör nog minst här.

Och nej, för hundrade gången - jag har inte tråkigt. Eller jo, jag har tråkigt, men det är inte det som är problemet. Jag gillar att vara ensam och ha tråkigt. Jag vill bara inte göra det här.

Och nu - NU ska jag sluta överdramatisera. Det är en bra sak att jag är här. Jag har massor av skolarbeten att göra. Och nej, detta är ingen dålig undanflykt, som i Heartbreak Hotel där Gudrun måste tacka nej till en drink och istället sitta hemma en hel helg för att hon ska "frosta ur frysen". Jag har utan att överdriva en massa att göra, och måste jobba undan i helgen för att hinna med allt.

Det är kallt här. About -14 grader, och det är förbannat kallt i det här råa klimatet med ilande havsvindar. Jag stoppade mig som en korv med WindStopper-långkallingar under löparstassen och dubbla handskar när jag vågade mig ut på en liten löplänk i mörkret ikväll. Kall luft i lungorna kändes riktigt skönt efter att ha andats lägenhetsluft en hel dag.

Tur dock att jag - i motsats till typ alla som sysslat med någon form av tävlingsskidåkning - inte har astma, för det är just i denna slags väderlek som de brukar ha det svårt. Kallt och fuktigt. Kommer ihåg det där skramlandet med astmapipor i omklädningsrummet som mina medtävlare sysslade med innan start, nästan alla hade någon form av problem med luftvägarna. Låg och flämtade och pep i målfållan med pappor och tränare som kom rusande med astmamedicin. Jag skidade nog inte tillräckligt snabbt för att få astma;)

Förbannade skrammelverk

En bra tidning är ett trevligt sällskap under långa tågresor. Och jag veeet att man antagligen skulle ha en massa tid att plugga, laga skolarbeten eller läsa vetenskapliga artiklar, och på så sätt utnyttja de fem timmarna man susar farm genom ödemarken mellan Åbo och Kokkola. Men seriöst - vem vill nu det? Jag kan inte finna någon omgivning som skulle göra en mindre studiemotiverad än en svettig pikajunavagn fullpackadmed folk. Eller folktom, för den delen. Jag har nog suttit och bläddrat i skolgrejer jag också, men det betyder bara att jag får läsa igenom dem en gång till när jag klivit av tåget för att komma ihåg någonting. All information lämnar på rälsen mellan Toijala och Tammerfors.

Nu ska jag rekommendera en bra tidning. Den heter Hälsa, och jag läste den när jag kom ned hit sist. Det är ett intressant läsverk, ingen utseendefixerad teinitidning med idolbilder på Darin eller Fråga Olle-spalt. Inte heller handlar den om flygvärdinnedieten eller botoxinjektioner, utan om riktig hälsa. Om vitaminer, träning, kropp, själ och hälsosamt leverne. Dessutom är den dryg, och går att läsa hur länge som helst. Jag bläddrade nog i den hela vägen i flera omgångar.

Igårkväll fick jag kliva upp ur sängen tillbaka och slita ner min förbannade klocka från väggen och plocka ut batterierna. Nog för att den är snygg och så, och fyller sin funktion genom att förhindra mig från att "glömma" att gå till skolan. Men fan vilket oljud den för! Har jag verkligen blivit så pila av några veckor i skogen att jag inte tål lite tickande? Fast "lite tickande" är det egentligen inte fråga om. Jävla tröskverk. Inte hjälper det att man bor i en etta och alltså har köksväggen i fotändan av sängen, typ. Och kan duscha samtidigt som man pickar i potatisen för att se om den börjar bli mjuk. Håhåjaja.

Penna i hand och sockor på fötterna

Vilken tur att helgen är spikad. Så att man inte får för sig att man skulle vara utan att göra. Jag syftar naturligtvis på skrivandet. För nu har jag igen material att använda, jag kan nog skriva i en fart till måndag morgon om jag vill. Tänk om jag skulle skriva lika mycket som jag skriver om att skriva. Eller talar om att skriva. Eller angstar över att jag inte skriver. När jag borde skriva. Förhållandet mellan att gnälla över att jag måste skriva och att faktiskt skriva är ungefär 1 miljon/1.

Emma försöker kanske sparka mig i arslet, med tanke på temat för den födelsedagspresent jag fick häromveckan. Bland annat skrivpapper att anteckna på under föreläsningarna, och lite pennor. Hur kunde hon veta att jag precis (samma dag tror jag) slitit ut den gröna understrykningspennan, och precis behövde den gula. Emma, den är i bruk nu!:)

Var ute och sprang i ett råkallt Åbo ikväll. Det var bara ett par minusgrader, men fy vilken isande blåst. Sådär så det sved i örsnibbarna och låren var bortdomnade när jag kom in igen. Då är det tur att jag har mina julklappssockor som jag fick av Lillgumi förra julen. Ofta i bruk.

Eftersom jag har butiksförbud - handlandet i tisdags svider fortfarande - har jag inte kunnat köpa vare sig avkalkningsmedel eller, som snälla alegni tipsade, ättika för att göra någonting åt min kaffekokare. Vilket betyder att jag även denna kväll sitter och grinar med en äcklig kopp kaffe framför datorn.

Som Tummelisa

Nog är det tur att man har hjälpsamma och snälla professorer och handledare som hjälper en med studierna! Har nämligen hört om motsatsen också. Det som är lite pressande är att allting då hänger på att man tar till sig den hjälp man får och ser till att göra någonting bra av den.

Igår fick jag en massa hjälp av min handledare P. Eftersom jag är en flicka med mycket svältfött självförtroende behöver jag ibland - ganska ofta, va - få en riktigt omhuldande behandling, och höra att jag är så duktig och skriver så fint. Om det verkligen stämmer eller inte bryr jag mig inte om, men att bli pajad på det viset är precis vad jag behöver. Riktig hamburgarfeedback, med massor av fluffigt, fint bröd, och kanske eventuellt någonting som eventuellt inte var superbra i mitten - men sedan kommer massor av fluff igen!

Jag fick alltså massor av noggrann feedback, och P var mycket mån om att jag vet hur jag går vidare, vad jag ska göra sedan. "Det är så intressant att jag skulle vilja skriva om det själv!" öser hon på, och jag suger åt mig allting hon säger. Handledning med P är en riktig ego-boost. Man känner plötsligt att man kan någonting, vilket gör en inspirerad att skriva. Hon vet nog vilka knappar hon ska trycka på.

När jag lämnade hennes kontor hade jag en hel bunt med material som hon omtänksamt packade (!) i en påse ("Hoppas det inte regnar!") åt mig. Ett par privata böcker fick jag också låna hem, och när jag kommer hem och öppnar mail-inboxen har P skickat fyra (4) mail med mera material som hon har hittat.

Idag skulle jag printa materalet när jag var i skolan och hade haft terapi. Icke. Jag prövade datorer både i psykkans datasal och uppe i logopedin, men antingen gick det inte att logga in, eller så kom man inte åt printern. Överallt satt uppgivna människor och skakade på huvudet, nej den funkar inte. Nog är det nu fan! Hela december var det samma visa, och det är likadant en månad senare! Ingenting funkar! Hittills har det inte varit några problem med tekniken, speciellt vi logopeder har klarat oss bra med våra egna datorer och vår snabba printer. Nu är det bara skit med allting. Och fan vad det är irriterande när det är praktiska saker som krånglar.

Sprang på professor J i en korridor, och sa att jag har en massa material, men att jag inte kommer åt det någonstans. "Kom in till mig!" sa han. Så där fick jag sitta vid ett gigantiskt skrivbord framför en gigantisk skärm och printa ut mina artiklar på professor J:s printer. Kände mig som Tummelisa i en jättevärld där jag satt och dinglade med benen. Men allt material fick jag. Sedan vinkade jag hej-hej till J och cyklade hem.

Uff

Till och med kaffet smakar bajs. Vad har hänt under jullovet? Min superkokare kokar ju vanligtvis magnifikt kaffe. Efterlyser härmed husmoderstips för att åtgärda detta. Det jag har gjort är att koka en full panna vatten, vilket inte hjälpte. Ska man koka med ättika? Vilket jag ju narurligtvis inte har (hallå, en 25-årig studerande i singelhushåll, vad väntar ni er?). Matsoda (samma sak, dock...)? Har för mig att avkalkningsmedel kostar skjortan.

Kommer inte att lynchas

Har suttit på en lång handledning idag. Det var en positiv upplevelse, för tydligen är jag inte så dödsdömd som jag hade trott. Tvärtom lät det som om jag faktiskt ligger helt okej till. Kanske-kanske-kanske det fixar sig? Kanske jag får ihop det? För att citera bästa S: "Sitä ei tiedä pirukaan!". Men räkna med att det kommer att avslöjas här. Antingen genom långa svordomar eller någonting annat. Deadlines och sådant diskuterar vi dock inte. Sch!

Halvkriminell

Vårväder i Åbo. Jo, solen lyser, det är bar backe och plusgrader. I mitten av januari. Förundras ständigt av detta väder. Men inte mig emot. Snö är bara till jävelskap när man bor inne i stan. Vad ska man med sådant till, liksom? Skida på? Bygga snögubbe? Snarast svära över och slira omkring i. Snö ska finnas i Österbotten. Under jullovet. Här kan det vara vår året om.

Gissa vad jag har gjort den här morgonen? Observera tjuvklädseln i svart med läderhandskar. Och hädanefter ska jag bara köpa tunna vajerlås - de går så himla mycket smidigare att såga av. Fast man får gnugga på ganska länge ändå innan man är igenom. Tack Gud för Jakri som sålde mig en järnsåg som jag redan har haft glädje av två gånger detta läsår.

Jag hade faktiskt tänkt skaffa ett nytt lås hur som helst. Det förra kärvade rejält, trots att det inte var speciellt gammalt. Nästan omöjligt att låsa på grund av dess tröghet, och lika jävligt att öppna, så jag höll på att vrida av nyckeln vareviga gång. Skulle köpa ett nytt, så då kunde jag lika gärna såga av det jag hade. Ett löst vajerlås behöver man dessutom hur som helst, så man kan låsa fast sin cykel i stolpar och liknande, även om cykeln har ett eget, fast lås.

Där och då - här och nu

För några dagar sedan lagade jag en brasa i öppna spisen. Jag lärde mig göra upp eld när jag eldade bastun i skären som liten, och lite senare när min bror visade hur man lagar eldn i pannon. Tidningspapper under, stickor på, och grövre klabbar överst. Öppn draaglukon å tänd underifråån. Så sa han. I Tärjä brinner brasan varje kväll.

Kaffe kokat på vedahello är mysigt. Det är en konst jag icke har befattat mig med, men andra gör det så mycket bättre. Pannan hänger med ut i skogen också, och har svartnat över öppen eld. Jag kan dock koka kaffe på gasspis, för det har jag gjort många gånger som liten. Koka, hälla genom filtret och låt stå.


I dessa tider då det är ont om snus, hade jag stor nytta av mitt husmorstips som jag lärde mig av de stora pojkarna för något år sedan. Nämligen att man kan väcka liv i torkat snus med hjälp av - potatisskal. Vissa såg lite skeptiska ut, men lydde mitt råd och ställde sig snällt att skala potäter i dosan. Och visst funkade det. Kanske det blev mera mättande också..?:)

Trots att jag glömde vattna min blomma innan jag stack iväg på jullov, hade den inte tagit någon större skada. Kanske den rentav gillade den lilla torrperioden den fick. En kvist hade gulnat, annars var den tiptop.

Nu blev det kväller

Den värsta leidon över att vara här börjar lägga sig. Positivt är ju att jag får vara ensam. Jag tycker om att vara ensam. När jag själv vill alltså. När jag inte vill det känner jag mig bortvald, åsidosatt, som en liten unge som inte får vara med.

Har betalat lite räkningar (egentligen bara en) som låg bland reklambladen på hallmattan, packat upp, sänt iväg lite mail och bokat en handledning tills imorgon. Kanske det tar sig ändå, bara jag kommer in i systemet. Vilket det känns som om jag inte har gjort på hela skolåret.

Måhända min nya, fina penal som jag fick i julklapp av lillebror får en på bättre humör? Den och den lila pennan jag fick av Emma i födelsedagspresent. Jag blev så glad över den, för jag hittar aldrig några saker med mitt namn på, eftersom jag har svensk stavning. Det känns inte alls lika roligt att ha saker som det står Maija på. Då kan det lika gärna stå Evald eller Greger.

Tillbaka

Jag är tillbaka. Anlände till ett Åbo i regn (vad annat kan man vänta sig...) efter en tågresa som startade 07.35 från Kokkola järnvägsstation. Nu har VR dessutom höjt priset på tågbiljetter igen, det kostar numera över 30€ för en enkel resa mellan Kokkola och Åbo. När jag flyttade hit kostade de billigaste turerna runt 21 pix. Jag kommer alltså aldrig att ha råd att åka härifrån mera.

Det är de första dagarna som är tyngst. Så är det alltid, även om jag inte verkar komma ihåg det. Varje gång är det "värst hittills" när jag kliver av tåget. Denna gång alltså i regn, i ett lika grått Åbo som alltid. Jag tog medvetet en omväg när jag traskade hem, för att undvika torget och slippa se fanskapet. Väskan var tung och trottoarerna grusade, vilket gjorde det tungt att dra. Drygt en halvtimme tar det att vandra hem med regnet strilande och en otymplig kappsäck.

Det luktar instängt i lägenheten. När man riktigt vädrar som en jakthund kan man klassa lukten som kattpissaktig. Trots att jag tömde stället på mat och andra saker som kan tänkas lukta, trots att jag städade innan. Trots att jag hällde tvättpulver i wc-stolen innan jag stack iväg före jul.

Skulle företa mig en bunkra-upp-resa till Kuppis Cittari, som sig bör när man återvänder till tomma skåp. Då kan man fråga sig var min cykelnyckel är? Jag stod och fumlade längelänge med nyckelknippan nere i cykelförrådet (som är av frimärksstorlek och ändå innehåller en halv miljon cyklar) men cykelnyckeln fanns icke där. Hur kan en nyckel försvinna ur en knippa? Jag har haft så mycket cykelbryderier att jag inte ens orkar bry mig mera. Skit samma.

Alltså går jag till fots till Cittari. Slås av hur fult allting är. Grått, vått, dystert. På höger sida av vägen finns en massa kolonilotter, eller på ren svenska: en bunt fallfärdiga ruckel med igenväxta pytteträdgårdar där folk slängt in brännvinsflaskor. I busskuren halvvägs framme sitter dyngfulla gubbar och diskuterar skrikande.

Jag handlar basvaror, och råkar ha slut på en massa dyra saker; olivolja, pesto, duschtvål. Köper en större sats maletkött på nedsatt kilopris att frysa in. Dryga 40€ blir saldot. Det sved, även om jag vet att jag har handlat ganska stora förpackningar som är billigare i längden och räcker länge. Men väskan jag tagit med mig, en sådan där sportbag-modell, blir så tung att jag får upp den på axeln först på andra försöket. Sedan går jag hem. Framåtlutad, för att inte trilla omkull av tyngden.

Tänker tillbaka några dagar. Vi hade massor av snö och kallt, så där så att det knarrade under skorna när man gick. Julkortsvy när man tittade ut genom fönstret. Snö i träden. Här finns inte en flinga, slänterna ner mot ån är gröna av gräs, och det är många plusgrader. Jag bytte till vårjacka när jag skulle till butiken. Det känns extra surt nu. Att vara här i det här deppvädret.

Det är värst de första dagarna.

15

Femton minuter tillbringades i mitt barndomshem ikväll. Under dessa hann jag vara både lat och slarvig. Då tyckte jag att jag lika bra kunde gå igen.

Jag har varit lite olika saker när jag har varit där. Lat ibland. Slarvig ibland. Sur, har jag hört. Knaro. Fet, till och med.

Då går jag hellre någon annanstans.

On/off

Det går inte alls bra nu. Jag har kommit in i en pausperiod, och skulle behöva en ordentlig spark i ändan för att komma igång igen. Börjar dock bli van med fenomenet, eftersom jag verkar vara en on/off-människa. Långa off-perioder kan helt plötsligt följas av intensiva on-perioder, då jag till exempel pluggar nästan dygnet runt.

Oftast betyder en on-period att allt är on. Jag hinner studera en massa, träna mer än vanligt, städa och ordna med sådant som annars har en tendens att lämna ogjort. Stiger upp tidigt, donar hela dagen och lägger mig sent när jag har gjort mer än jag annars brukar få gjort på två off-veckor. Det konstiga är att jag är mera alert och vaken under on-perioder, trots att jag en triljard saker att tänka på.

Den seriösaste on-perioden var nog i våras, då jag hade mycket föreläsningar under långa skoldagar, praktik som innebar långa cykelvägar ett par gånger i veckan, ett stort skriftligt projekt, terapiredogörelse och en massa svåra tenter, som den i psykiatri som innefattade en tegelstenstung jättebok. Och jag hann med massor! Dessutom sprang jag en massa länkar på den nya vägen som kom ut längs Aura å, och slet i BodyPump-skivstången däremellan. Man kan till exempel kolla in mina blogginlägg där kring 19-20 maj 2008, där jag ganska bra har beskrivit situationen.

On-perioderna kan dock gå till överdrift, ska erkännas. Jag har en tendens att inte kunna göra saker och ting med måtta, så jag höll väl på att förta mig där i något skede, även om det inte var någon längre tid jag stressade på - mina on-perioder är korta men effektiva. Sov nog inte många timmar i veckan, och nyttjade istället de sömnlösa nätterna på att skriva skolarbeten. Sambo Caroline beordrade mig i säng vissa kvällar, för att jag inte förstod det själv. Tack, kompis.

Nu är jag inne i en off-period. Måste frammana en on-sådan, annos e vi i pissi.

Snö

Lååååååååååång sovmorgon imorse. Dock inte till klockan fem, som det visst råkade bli på nyårsdagen. Men då hade man ju orsak. Oförsiktiga rörelser (som andning och blinkning) hade då lett till akut magafari. Andra omskrivningar för detta fenomen är exempelvis "köra porslinsbuss" (tänk er wc-ringen som en stooor ratt), "ropa efter Geooooorge" eller "offra maginnehåll till porslinsguden".

Företog oss en liten vandring i det vackra och behagliga vintervädret. Stack oss in till Tärjä ishall och kikade på TUS-Hermes och tog en sväng på Heimsjön på tillbakavägen.

När vi kom hem kastade Mika en snöboll på mig, vilket fick mig att notera att det var utmärkt kramsnö! Under tiden han var och hämtade ved knåpade jag ihop en snögubbe. Det var flera år sedan sist, och vad roligt det var!

Revy

Skulle egentligen ha haft två erbjudanden att välja mellan igår. Antingen hippona hos bästa S i Jakobstad eller matlagning och lördagsmiddag med flickorna. Hann lova bort mig på middagsgrejen först, vilket skulle ha varit trevligt. Synd dock att det krockade med S:s program.

Dock dök ett erbjudande till upp, som fick agera lösning på saken. Istället för middag eller fest blev det revy! Råkade ramla över en möjlighet att gå på revyn när vi var på apoteket av alla ställen. Vips var biljetterna i handen och kvällen spikad. Turbotur för mig, för detta var den enda chansen att se Tärjärevyn i år.

Nog för att både middag och fest hade varit roligt, men revyn var en fullträff! Riktigt, riktigt bra. Tycker att jag rört mig såpass mycket här så jag borde vara insatt i de flesta interna skämt, och de flesta fattade jag nog. En del ramlade på plats först efteråt, när Mika hjälpte mig med bakgrunden.

Men revyn funkade också bra på de ställen där jag inte hade någon aning om vad storyn bakom var från början. Voi jessus. Det var bra! Och bra att sjunga och superba låtar hade de fått med. Har sett revyerna här de senaste, tja... 5-6 åren i rad, och det här var nog en av de bästa - helt klart! Fämm jointar av fämm möjliga!

Månsken på sjön

Jag har gjort någonting väldigt fint ikväll. Jag har sprungit i alldeles klart månljus. Det var helt sanslöst vackert, och trots att jag sällan brukar ta mig tid att bli lyrisk när jag är ute och springer så kunde jag inte ungå att tindra lite extra med ögonen när hela världen låg i ett blåaktigt sken.

Det var alltså kväll när jag snörde på mig dojorna och vågade mig ut i tio minusgrader i Tärjäterrängen. Konstigt nog kändes det inte ett dugg kallt, inte alls som i Öja, och definitivt inte som i råkalla, blåsiga Åbo, där man har lust att amputera sina frostskadade lemmar när det är -2. Det var bara friskt och krispigt i luften.

Vissa vägar jag sprang på hade ingen belysning, men det krävdes inte heller, eftersom månen skötte upplysandet. På hemvägen var jag redan på väg ut på Heimsjön på ett skoterspår, för att ta sista biten över isen - men jag vände om. Pappa har sagt att man inte ska fara ensam ut på isen, och det är kanske en bra tumregel att hålla. Trots att vi konstaterade att isen nog var 20 centimeter när vi inspekterade pimpelhål i lördags, och det bara har varit kalla dagar sedan dess.

Det var nämligen helt tyst i byjin, inte en själ syntes till, och det hade varit så dumt att braka igenom isen i tiogradig köld. Då hade jag nog blivit kvar där, som en gråtande Ronja i snön. Inte ens någon liten rumpnisse skulle ha hittat mig. Så får månljuset vara så sagolikt sällsamt det vill på isen en kall kväll i januari.

En minnesbild dök upp

En gång när jag var liten satt jag på bastulaven med mamma och pappa. Vi var ute i skären och jag var kanske sju år. Kommer ihåg att min mor vände sig mot sin make och stirrade honom stint i ögonen och frågade "Älskar du mig?". Pappa stirrade tillbaka och fnyste "Vilket bastusamtal...".

Gamla, goda vänner

Morsning korsning alla bloggläsare!

Igårkväll kom jag mig äntligen iväg och träffa en kompis jag inte sett på evigheter. Just den kompisen som jag hade ganska mycket att göra med som yngre, och som det alltid är lika kul att träffa. Ändå sker det alltför sällan.

I somras sprang vi på varandra en ösregnig dag och bestämde att vi måste träffas, bara fara på kaffe eller något annat enkelt. Så att vi inte glömmer bort varandra. Just då hade jag fullt upp med heltidsjobb på åldringshemmet och simskola samtidigt, och jobbade mer än klockan runt, så jag hade rent fysiskt inte tid att träffas, även om jag ville. Vi kom överens om att höras "nästa vecka", då simskolan slutade, och jag hade vanliga 8-timmarsdagar.

Det blev augusti, september, oktober, november... december... januari. Innan vi äntligen tog tag i saken igen. Visst, jag bor i en annan del av landet, och när jag är här uppe är jag oftast i Terjärvskogarna utan bil, och kan inte röra mig så långt. Men ändå. Jag är verkligen skitdålig på att komma mig för att träffa folk, även om det är sådana jag vill träffa. Att bästaste S och hennes C bestämde sig för att komma hit och hälsa på var ju en herrans tur, annars hade väl även det här lovet resulterat i en träff som aldrig blev av:(

Kanske detta kan bli en form av ett nyårslöfte för 2009? Jag ska se till att träffa minst en person som jag försakat den senaste tiden varje gång jag är uppe i Österbotten!

Köldknäpp och förlossningar

Termometern rörde sig kring -13-14 grader hela förmiddagen, så det var i ett riktigt vinterlandskap jag stegade ut och företog mig en löprunda. Kallt om fingrar och tår blev det, fötterna domnade bort någonstans halvvägs, men annars var det riktigt fint ute. Som ett julkort med snötyngda grenar och rimfrost på gamla lador längs vägen.

Det råder överutbud på alla dessa BB-serier på tv just nu. Programmen avlöser varandra, och är man riktigt skicklig kan man pricka in ett tjutande kvinnhjon med det allra heligaste vidöppet på åtminstone en kanal nästan hela dagen. Det är allehandla vätskor som osmakligt strittar åt alla håll, gummihandskar och känsliga farsor med tårar i ögonen. Okej för det då, men måste det verkligen sändas nonstop?!

I finnsocknen

Som någon av er kanske har läst har jag tidigare uttalat mig om fenomenet rööhååro finskona, en grupp som man hittar ute i finnsocknarna. I Köyst, där jag tillbringar lite för mycket tid för att vara en Öjbo, finns det pintjockt med rööhååro finskona. De är ampra, bleka, ser lite ofräscha och buttra ut, säger "vittu" lite för ofta och iklär sig fleecetröjor i lite olika situationer.



Jag tycker fleecetröja hör till i slalombacken eller som underställ under en huggarblus. Finskorna i Köyst iklär sig fleecetröja när de sitter på någon krogterass under kyliga sensommarkvällar. De har fleecetröja när de åker på besök eller när de är på jobb. För mig skulle det kännas som att sitta i Catmandoo-sportunderkläder på allmän plats.



Och finskor färgar håret rött. De färgar det själva - och de gör det dåligt. Aldrig ser man så många flammiga, ojämna, sönderfärgade hår som i finnsocknarna. Det otäcka är att vissa verkar dela på hårfärgsförpackningen, så att två kompisar har exakt samma färg på håret.



Igår spanade jag in hårfärgshyllan i Halpa-Halli i Köyst, och ser man på. Färgen med "Klarrött" var ganska orörd, medan nyansen "Extra intensivt klarrött", även känt som "Kaustinen 001" till vänster var nästan slutsåld.

Långfillingar

Idag har jag inlett min långkalsongsäsong. Roligt ord. Jag är nämligen envis motståndare till detta plagg, och använder det likt Ture Sventon använder sin pitol - enbart i yttersta nödfall. Det brukar bli någon gång om året, om det är absolut nödvändigt. Idag var det visserligen inte det, men jag drog för säkerhets skull på mig ett par långärmade underbyxor under jeansen när vi var och handlade i 17 graders kyla.

Jag kan bara inte med att ha mycket kläder på mig. Det betyder att jag går omkring och huttrar mellan november och maj, mer eller mindre. Hellre det än att stylta runt med lager-på-lager av kläder. Året runt har jag ankelstrumpor, alltså sådana som inte har några skaft, utan bara täcker själva foten. Jag brukar gå i flipflops till långt in på hösten, och i år körde jag med ballerinaskor tills det var snö på marken. Bokstavligen.

Inte ens i Åbo, där jag cyklar överallt låter jag mig befattas med detta hatplagg. Jag vrålfryser istället så röven nästan isar fast i cykelsadeln, för det är ett milt straff jämfört med att stänga in benen i någon slags tvångströja för lår.

När jag är ute och springer har jag långkallingar under löparstassen om det är minusgrader, men om det är på plus skippar jag dem. Man får ju ändå upp värmen snabbt när man springer. Hellre frysa de första minuterna än att ha för många lager på sig. Jag har alltså ordentligt med kläder på mig vid träning, men jag skalar av så mycket som möjligt annars.

Däremot håller jag gärna ryggen varm, och jag gillar att vira in mig i halsdukar och sjalar. Långkallingar är värst. Eller strumpbyxor - huu! Vem - vem är det det som designar strumpbyxor?! Varför kan de inte ha en normal midja? För er oinvigda - typ karar - kan jag avslöja att den idiot som planerar strumpbyxors utformning för fan måste vara antingen dum eller blind. Eller sadist. Midjan på strumpbyxor skulle nämligen med lätthet gå att dra upp ända till öronen, och vem vill det egentligen?

Jag vill att strumpbyxorna ska sluta på samma ställe som byxorna gör - på höftbenen. Jag vet inte om någon människa överhuvudtaget drar upp byxorna över naveln mera, men det tycks vara det allmänna uppfattningen hos strumpbyxdesigners. Jag efterlyser en bred, mjuk mudd som slutar precis på höftkammarna, alltså en decimeter nedanför naveln. Då ska jag överväga att dra på mig ett par av detta plagg. Eventuellt.

Idag körde jag alltså långkallingar och jeans under kanske en knapp timmes tid, och fy vad jag led. Jag kände mig som en stoppad korv på väg på polarexpedition. Ändå var det inte riktigt det vi var ute på. Vi skulle bara och handla till Köyst.

Planer

Så var det ny vecka igen. Dessa helger och lediga dagar avlöser varandra på löpande band, så att det är "måndag" flera gånger per vecka. Så även idag, trots att det står någonting annat i kalendern. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad det är för dag ens. Typ onsdag.

Det är vackert vinterväder utanför fönstret. Jag ska dra på lite kläder och ta en löprunda ganska snart. Förkylningen efter jul har gjort att jag har tagit det ovanligt lugnt nu. Igår mjukstartade jag med en friskluftsrunda på isen, och idag tar jag steget vidare till joggning. Jag gillar att springa vintertid, det är mysigt att tassa i snö:)

Till dagens andra planer hör kandskrivande. Ska producera i alla fall lite text, trots att det går segt. Mitt motto är att lite är bättre än ingenting. Varje sida (eller rad) som skrivs nu är lite mindre att skriva sedan. Logiskt sett.

Till planen för resten av veckan hör att träffa en kompis som jag inte sett på länge. Sprang på henne en regnig dag i somras med löfte om att "träffas nästa vecka". Det blev som det blev. Det blev höst och vinter, jul och nyår, och jag kom mig aldrig för att höra av mig. Så typiskt mig! Men nu har vi kommit överens om att träffas denna vecka. Ska bli roligt:)

Trettondagen 2009

Vi har varit ute på isen idag. På Heimsjön. Tyvärr var det lite mulet, det hade varit roligare att vara ute i solen, men den behagade inte visa sig en ledig dag som denna. Men mycket snö var det, så man kunde till exempel göra snöänglar. Notera mina Olles Skidfärd-sockor! Mycket användbara, screw Gore-tex-snölås på byxorna!

Sedan fick vi celebert besök. Bästaste S och hennes kompanjon hittade ända till Breidbackssiido med hjälp av lite telefonnavigering och någon felkörning på vägen.

Sedan var vi ut till Jylhä och bar lite lådor, via TB på kaffe (n:te koppen för dagen) och sedan tillbaka till B-side. Nu sprakar brasorna och det är varmt i stugo. Dagens rapport.

Du-dunk

Jag får hjärtklappning när jag blir riktigt arg. Inte särskilt snabbt slår det - men kraftigt! Sådär så det nästan skallrar i revbenen och jag känner hur det dunkar i pulsådern på halsen. Om jag vore en seriefigur skulle nog en ådra bulta i pannan också. Sedan får jag kramp i munnen, särskilt underläppen blir stenhård, och jag börjar nästan läspa. Inte särskilt bra om man blir arg och ska försöka argumentera med sin krampande mun. Jag borde nog gå ut och hugga ved eller något istället för att argumentera. Dessutom när man har så värdelösa argument som jag har.

Det var dagens observation. Sedan när jag blir stor ska jag inte bli så arg mera. Jag ska vara sval och kontrollerad. Iskall.

Vinterväder

Det är fortsatt vinterväder i Österbotten. Som sig bör, ingenting konstigt i det. Det är bara i Åbo man blir förvånad över att det finns konstigt, vitt pulver (snarare brun sörja) på gatan ett par gånger under vintern. Eller regnperioden, eller vad man nu ska kalla det. Här är det som ett julkort med snö i träden och några minusgrader.

Igår var det tårtkaffe vid heimgååln. Några av de närmast sörjande kom och drack kaffe, pajade kattungar och pratade bort en stund. Det är väl bra att man får baka tårta en gång om året så man inte tappar sin förmåga, och dessutom får man samla lite husmorspoäng samtidigt. Tårtbak ger ganska många, har jag hört. I år var det traditionsenlig gräddtårta, denna gång med aprikossylt och grädde i, och Daim och persikor på. Gott med tårta. Telefonen pep till då coh då, och jag fick gratulationer från hemlandet, från Danmark och till och med Mexico. Det ni.

När kaffet var uppdrucket styrde vi iväg mot Heimsjöstranden igen. I Öja var det -6 grader, och när vi kom in i Terjärv centrum efter dryga halvtimmens körning stod mätaren på -20. Det är alltid kallare här på vintrarna, och alltid mera snö. På somrarna är det däremot alltid varmare här.

Idag har jag plitat lite till på kanden, men än är det mycket jobb kan jag säga. Jag vågar inte säga någonting om den ännu, annat än att den är under arbete. "Under arbete" låter bra. Ungefär som när man är arbetslös och deltar i Expedition: Robinson, då heter det att man är "mångsysslare". Ah, kanden... Man borde ha en som skriver åt en, så att man kan göra annat istället. Som att ligga på soffan i rosa sidenmorgonrock och duntofflor samtidigt som man äter praliner och förkunnar "The End!" när man tycker det.

Födelsedag

Idag fyller jag 25 år.

Om att avsluta saker. Eller rättare sagt inte.

Hörni. Det är kallt!

Imorse var det tidig väckning här på Heimsjöstranden. Kalla golv och som tur varma tofflor. Fick till och med sätta mig vid ett (nåja...) dukat morgonmålsbord innan det var dags att sticka iväg till jobbet.

Vad är det annars med karar och förmågan att göra saker och ting ordentligt? När man ska duka bordet kan man helt enkelt inte göra det ordentligt, utan åtminstone två-tre saker måste fattas. Och när man ställt tallrikar, glas och allting snyggt och prydligt... så måste besticken slängas på trekvarten. Vad hände med gaffel till vänster och kniv till höger?

Och vad beror det på att man måste lämna kvar 25% av sakerna på bordet när man dukar av?! Föremålen som lämnar är ofta a) saltströare b) brödkorg c) tom mjölkförpackning och alltid d) smulor. Antingen dukar man av (plockar bort alla saker och torkar bordet) eller så dukar man inte av. Ju.

Jag brukar ställa mig och stirra med mordblicken på de kvarvarande sakerna och väsa de magiska orden "25%". Ibland funkar det. Ibland inte.

Det är som sagt kallt. -17 för att vara exakt. Temperaturen sjunker dessutom envist hela tiden. Få se vad man har att vänta när man vaknar imorgon?

En sak som inte minskar utan snarare ökar är någonting annat. Men mera om det imorgon. Natinatt, mina läsare!

Nytt år

Jag klarade mig inte undan den där förkylningen som härjar här uppe. Anginan slapp jag (peppar, peppar) trots att vi hade den till och med i gååln, i och med att min bror skaffade sig den. Men helvete vad jag var säker på att jag skulle få den också. Hade ont i halsen OCH täppt näsa OCH hosta OCH var allmänt i skitform. Dessutom pep och klagade jag över allt detta samtidigt som en värre karl. Ni vet, karlar och förkylningar. Min pappa låg till exempel huttrade till sängs med - håll i hatten - 37 graders feber.

Jag har mest legat på soffan och pajat kattungarna Sven och Göta och tyckt synd om mig i mellandagarna, med andra ord.

Jag var alltså inte i toppform för något nyårsfirande, men på något vänster blev det sådant i alla fall. Det blev lite aftonsittning i Hästbackbyiji och sedan stortaxi till Konsta, oh my God. Kvällen kan sammanfattas som svinkall. Jag frös, frös, frös och frös. Konsta fungerar tydligen så att själva baren är kall - det är människorna som ska alstra värme. Men om där inte är några människor, då? Vilket det inte var när vi kom. Som tur(?) hade jag hållit värmen i taxin dit med en alltför god flaska "någonting" som en av passagerarna hade i innerfickan, annars hade jag nog frusit ihjäl.

En kombination av kalla utrymmen, en lite småsjuk Maja och att det var rejäl köld ute gjorde att det blev en huttrande historia. Det var nästan varmast ute på terassen, när man fick dra på sig en terassitakki som jag inte sett någon annanstans än just på Konsta. När man ska ut och röka tar man helt enkelt en rock innanför dörren, och när man kommer in hänger man tillbaka den. De är varma och mysiga, men lite opraktiska att dricka kalja i.

På nyårsdagen genomled jag den segaste krapitzkin på länge. Först efter fem på kvällen gick det att börja röra på sig på riktigt, innan dess bodde The Little Drummer Boy i min hjärna, kändes det som, och annat än vatten som föda var otänkbart. Orkade nätt och jämt vara uppe i några timmar innan det var lika bra att stupa i säng igen. En hel dag i hukka. Åh Gud, aldrig mera. I alla fall inte på Konsta.