Kanske inte..?

Kanske det inte var något virus heller. Igår hoppade minsann texten av och an, och lustiga rutor blinkade som värsta julbelysningen. Till och med muspilen åkte av och an över rutan och klickade på vad som kom i dess väg. Det såg ut som om fan själv hade tagit datorn i sin besittning. Idag funkar burken som vanligt igen. Hm.

Igår hoppade jag på tåget söderut ungefär vid lunchtid. Jag hade nöjet att ha sällskap av en relativt nyfödd och synnerligen högljudd knodd på platsen bredvid. Inte för att klaga, jag vet nog att att man inte kan så särskilt mycket åt att en baby skriker. Mamman gjorde nog också sitt bästa genom att vyssja och hyssja, mata och försöka hålla i på olika sätt. Stå och gå, peta in en napp som spottades ut. Till och med byta blöja på bebben, på det minimala utrymme hon hade i knät.

När jag hämtade kaffe i restaurangvagnen och satte mig ner med den stora, bruna pappmuggen var bebisen tyst en stund. Den stirrade med stora ögon på mitt kaffedrickande. Stor mugg som åkte upp och ner. Det var tydligen lagom underhållning för den, och den följde muggen med blicken under tystnad. Tills kaffet var slut, så klart.

Vid tågbytet i Tammerfors visade det sig att jag, mamman och bebisen satt intill varandra också i följande tåg. Mamman såg närmast generad ut när vi tog plats igen, för babyn höll fortfarande låda å det högljuddaste. Nå, ett par timmar senare var vi framme i Åbo, allihopa. Stackars mamman hade nog haft en påfrestande resa.

Jag hade en ny bok som jag läste på tåget. En Paasilinna, jag börjar ha en samling nu. Här i bokhyllan bredvid mig finns... nio stycken. Vissa bättre, vissa sämre, men den här nya var riktigt bra. Visserligen har jag på känn att en stor del av Paasilinna-fiilisen går förlorad när texten översätts från orginalspråket till svenska, men den var fortfarande bra.

Den ylande mjölnaren handlar om Huttunen, som ensam kommer till en by i norra Finland. Han köper bland annat upp en gammal kvarn och rustar upp en pärthyvel. Det visar sig att han är en hejare på att hyvla pärtor, och får många kunder i byn.

Huttunen är dock inte riktigt frisk, utan har långa perioder av depressioner, då han är vresig och ledsen och gör konstiga saker. Mellan dem har han riktigt euforiska, lyckliga perioder, då han roar folk i byn genom lustiga upptåg. Bland annat är han riktigt duktig på att imitera djur och djurläten, och även olika människor i byn.

Då och då känner Huttunen att han måste gå till skogs och yla för att få utlopp för allt som samlas i honom, all ångest och all frustration. Han ylar och vrålar och skrämmer upp både människor och djur i byn. Detta leder till att man beslutar att man måste fånga den galne gubben i kvarnen och skicka honom till dårhuset i Uleåborg.

Det är en rolig bok. Handlar om vad som anses normalt och vad som inte gör det. Och om det nu är så stor skillnad egentligen.