Aubergine

Ni kan kalla mig Drottningen Av Moussaka, ity jag fick idag igen fiilis att tillreda denna fantastiska rätt. Denna gång en orginalversion med aubergine, inte zucchini som jag lekte med sist. Och så mycket vitpeppar att jag nös tre gånger på raken. (Vände mig bort från grytan, ifall någon undrar).

Snabb fråga: Varför har ingen uppmärksammat mig på hur ljuvligt det är att hantera denna grönsak?  Färg, konsistens, doft - den är ju alldeles fantastisk, den lilla gredelina rackaren. Skulle kunna stå i en månad i sträck och bara skiva aubergine i snygga skivor, det är så terapeutiskt. Och namnet sedan - ÅÅBÄRSCHIIN. Sitter som len honung i gommen. Hur det hela smakar vet jag inte ännu. Allt är förpackat i lunchboxar, den första provsmakar jag imorgon.

Ni minns väl detta? Ikväll var åter en sådan där gång då jag var trött och olustig och inte skulle ha haft någon lust att dra ut och springa i snöslasket och blåsten och beckmörkret. Inte heller hade jag någon lust att skippa den där löprundan, för blir jag bara rastlös och vresig och allmänt pracko, och blir uttråkad av att gå här hemma och mögla.

Alltså kopplade jag på autopiloten. Den ska man lita på vid dessa tillfällen. Man skiter i klockan och att skjuta upp länken fem minuter, man skiter i hur det känns och att man är trött och har ont i magen och är hungrig och gud vet allt man kommer på när man känner efter. Man bara drar på sig kläderna, låter bli att tänka och rätt vad det är börjar man jogga iväg innan man hinner fega ur. När man har sprungit 50 meter kommer man på att det var ett jävla bra beslut. Krispigt knastrande under skorna, frisk luft, mysig gatubelysning. Mmm.