Åh, herre du milde. Hade stämt träff med bästa L i Roskaruka ikväll för lite backintervaller. Hennes idé och jag var inte sen att haka på. De första intervallerna för i år var det, och det vet man ju vad man har att vänta då. Det är blodsmak och kväljningar och mjölksyra och usligheter. Men samtidigt världens effektivaste och bästa träning. Sällan får man så snabba resultat som med vetoja.
En PT från mitt gym höll dessutom på med just backintervaller med en klient i samma backe. Såg rätt inspirerande ut faktiskt. Skulle inte vara helt fel med en anställd som pinar skiten ur en en vacker försommarkväll i en mördarbacke. Fast jag och L pinade ur oss rätt bra på egen hand. Det som är bra med att vara två är ju att man sporrar varandra. Och så har man någon som stämmer in i svordomarna också.
Men tänk så bra vi har det! Som har en så bra backe som vi kan springa till från varsitt håll, träffas nere i slänten, träna tillsammans och sedan jogga iväg hemåt. Skiljas åt vid ett vägskäl och sedan tassa hemåt, var och en till sig. Helt magnifika förhållanden.
Och oj så slut jag är. Just backintervaller i branta backar sätter sig som fan i framlåren, höftböjarna och vaderna. Jag stapplade uppför trapporna som en mommo när jag hade lyckats fjutta mig hem med darriga knän. Skyfflade matt in lite kvällsmat och orkade inte vänta på att den skulle svalna, så nu har jag skållat sönder tungan ganska ordentligt.
Men fan så bra med backintervaller. Snart igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar