Jag har börjat få tantkrämpor. Men kanske det är det man får vänta sig när man har fyllt 25. Till exempel har jag haft mer än lovligt knip i magen (utan att gå in på några desto närmare detaljer) och funderade "Måhända jag är känslig mot laktos?". Så ytterst tantaktigt att börja diagnostisera sig själv. Fattas bara att jag börjar sitta och bläddra i en läkarbok och konstatera att jag åtminstoner har AIDS i magen, cancer i bukspottkörteln och malaria i njurarna.
Bara för att jag och L låg och pressade på stranden en stund igår har jag bränt mig fördärvad på ryggen. Okej, så jag hade kanske varit ute hela dagen före och efter beachen igår också. Samt hela dagen i förrgår. Men ändå - jag bränner mig aldrig! Och jag har aldrig använt - eh, vad-heter-det, sådan där - solkräm. Förutom när vi var på Mallorca med flickorna. Då hade jag en låg solskyddsfaktor när vi var på playan, men brände mig inte ändå. Min rygg är i denna stund ilsket röd. Ett klart tecken på ålderdom och klenhet.
Jag har även drabbats av någonting som jag alltid har klassat som extra tantaktigt. Minns att mor kom hem från arbetet någon kväll när jag var liten, och höll sig för pannan och stönade att hon "inte druckit kaffe sedan imorse". Så kastade hon in en Aspirin och bryggde en panna svart mumma. Nu är det jag själv som får små ögon och dunkade skalle om jag har fått för lite kääff.
Dessutom har jag med en bekymrad blick konstaterat att "blommorna behöver nog lite vatten när det är så här varmt". Sedan fjantade jag runt med en vattenkanna en lång stund och påtade på i alla fönsterbräden. Jag. Vattna blommor. Och ja, mamma - jag har vattnat pelargonerna där ute. Både på väggen och i ampeln. Och de-där-gula-du-vet. Och de där vita i den blå krukan. OCH: salladslandet. Gubevars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar