Rivstart

Jag är officiellt en slarver. Ett slakär, som man säger i K:stad. Inte nog med att jag förväxlade min arbetstur med någon annans och missade ett morgonskift så chefen fick ringa och väcka mig på min tredje dag på nya jobbet. Imorse försov jag mig, efter knappa tre veckors anställning. Trots att jag har två alarm när jag ska vara på jobbet klockan sju. Trots att jag har ställt väckarklockan (alltså telefonen) långt bort från sängen, så att jag måste stiga upp och stänga av pipandet. Ändå lyckades jag på något vis göra allt detta i sömnen, och vaknade som en annan tonåring av Mors röst "Maja! Skulle inte du vara på jobbet sju?". Jag är alltså tjugofem. Ska inte behöva väckas av mamma längre. Noteras härmed som en liten påminnelse till mig själv.

Klockan var förvisso fortfarande kvart före vid väcknngen, så med yttersta världsrekordhastighet var jag bara dryga fem minuter sen till rapporten. Ingen större skada skedd, men en tråkig start på dagen.

Hade torgdag idag. Vi packade en taxi full med patienter (eller boende, kanske man ska säga, jag vet inte vad som är den korrekta termen i detta fall) och drog ner på salutorget i Kokkola. Handlade blommor, jordgubbar och vad de nu ville ha, och satt sedan en stund och drack kaffe på uteserveringen innan vi åkte tillbaka med påsar och kassar och glada utfärdsdeltagare.

Har varit en helt sjukt intensiv dag. Stunden på torget var i och för sig riktigt trevlig med vackert väder, men förutom det - huhhu! Jag var alldeles klibbig på ryggen och försökte hinna med åttioelva saker samtidigt. Hann aldrig slutföra en sak i en fart, utan började på tre olika, och försökte springa fram och tillbaka och dra ihop trådarna. När man dessutom inte är riktigt frisk ännu blir man helt matt.



Dock måste jag säga att jag gillar mina arbetskamrater. De har ett så trevligt sätt, trots att det ibland är så mycket att göra att man inte vet riktigt hur man ska bära sig åt. I sådana fall är det lätt att man fräser eller snäser, men här anstränger sig verkligen folk för att behålla lugnet och inte ta ut det negativa på oss andra. Det är så trevligt att folk alltid börjar med "Onko sulla nyt jotain?" innan de ber om hjälp eller ber en göra någonting. Jag uppskattar också att folk verkligen använder ett positivt tonfall och frågar "Skulle du kunna hämta..?".

Likaså ber man om ursäkt när man i brådskan springer ihop eller knuffas. Och att folk tydligt säger "Tack!" när man kommer och hjälper till eller erbjuder sig att göra någonting, eller lyder en order. Och jag menar inte att man måste krusa och fjanta och be allra nådigast - jag menar bara att man använder en respektfull ton och tackar och hjälper till så gott man kan för att alla ska trivas. Sådant tar ingen tid, men betyder en massa och gör arbetet tusenfalt trevligare.