Vårnytt

I lördags åkte vi ut till Det Stora Blågula Möbelvaruhuset och gick en runda. Nu börjar man dock ha sett allt, och utbudet ändrar ju inte precis drastiskt från gång till gång. Samma soffor på samma ställen, här kommer 50-centsmuggarna, här finns badrumsmattorna i färgerna svart, vit, röd och gul. Här finns golvlampan Not för 6,95. Stekpannan Steka för 2,50. Dynvaren Slumra, två för 1,95.

Det är ändå ganska fiilis att ströva runt på Ikea. En liten stund i alla fall. Jag plockade på mig lite dekorationsstenar, för nu fick jag äntligen nedfraktat mitt fina fat med tillhörande ljus jag fick i födelsedagspresent redan ifjol. Någon bloggläsare känner sig säkert träffad:)

Fyndade billiga soffkuddar för 2€ för säkert två år sedan, och det enda som var fel på dem var färgen. Skrikande grällblåa var de nämligen. Tanken var att jag skulle förse dem med överdrag i någon normal färg, men det har alltid glömts bort. Nu hittade jag dock kuddfodral i neutrala färger.

På äkta tant- och farbrorvis stannade vi även till på kaffe i Ikeacaféet. Man får ta påtår och tretår och fyrtiofemtår gratis, ifall man nu skulle vilja det. Så svenskt! Jag var extra tantig genom att smacka högt och stånka "Vilket gott kaffe de har här!". Det är som alla vet tantigt att utvärdera kaffesmak.

På nedre våningen fick jag en fin present av mitt sällskap. En rejäl stekpanna och en ordentlig kniv. Jag har nu klarat mig bra med min 2,50 eurospanna och min gröna brödkniv under alla år, men tydligen var de inte toppklass:) Det är konstigt hur man vänjer sig med sina egna grejer, eller tycker att man klarar sig fint med det man har. Någon annan kan spärra upp ögonen och undrar "Huuur klarar du dig?!". Till exempel ägde jag bara en kastrull, den jag fick i studentpresent, under tre år i Vasa. Men jestas, hur många gånger behöver en ensam flicka många kastruller? Nu har jag tre. Men enligt helgsällskapet var den ena knappt värd att kallas kastrull. Bucklig botten, eller vad det nu var...

Jag har heller aldrig reflekterat över att jag hängde upp min väggklocka på en skruv som råkade finnas på ena väggen. Det fanns en skruv, jag skulle ha upp klockan. Att skruven var för kort och tjock, och inte direkt passade är en bisak. Klockan hålls bra där. Tills någon är uppe och petar på den så att den nästan trillar i backen, och tycker att "Såhär kan det ju inte vara!". Men jessus - den är inte menad att hänga i!:)

Nu har jag i alla fall min nya cykel här! Ett rejält lås, modell traktorkätting har även inhandlats, och håller hojen fastlåst i ett staket. Det ska väl duga. Min gamla trotjänare har nu åkt iväg till Österbotten, och kommer nog att gå i pension där. Kanske bli sommarcykel eller reservhoj. Eller säljas på eBay, vem vet. Hur som helst känns det litelite vemodigt. Den har alltid varit där jag har varit, sedan jag var åtta år gammal. Min fina cykel.