I Öjan

Fammo och faffa talade alltid om Öjan. Det är ålderdomligt språk, så där som äldre människor brukar tala. På riktigt gamla vykort som jag har sett, står det också Öjan, istället för Öja, som det heter nu. För riktigt länge sedan har jag för mig att det hette Öjarne (=öarna), men det kan också vara att jag har hittat på det själv. Jag brukar kalla det Öjan ibland, bara för att det låter så mysigt.

I Öjan kan man till exempel om man råkar befinna sig i bybutiken och tittar ut mot vägen se sin mamma komma traskande med en hel drös småttingar i reflexväst. Min mamma är alltså dagistant, och är ibland ute och rastar barn. Lustigt. Jag klev ut på farstubron och vinkade. Hela ledet bromsade och vinkade tillbaka. "Där är Maja!".

I Öjan kan man också bli inbjuden till pidrokväll med pensionärsföreningen, med motiveringen att "vi behöver flera flickor med!".

I Öjan kan man få höra "jasså, he va Maja som va jer!" av en gullig gubbe som antagligen borde veta vem det är. Men inte vet.

I Öjan kan man också vara ute och springa i mörker längs en snöig väg och njuta av att det är i princip helt vindstilla.