Kapet, del 2

Jag har gjort goda investeringar under denna österbottensvistelse. Skorna, som nämndes i tidigare inlägg, sedan var och klippte mig till förmånligt pris hos en trevlig flicka i byn, och igår nåddes kulmen på mitt fyndande när jag äntligen kom hem med en cykel!

Enligt min fars råd styrde jag och Mika iväg till Kelvi igår, eftersom det enligt utsago skulle finnas en oslagbar cykelbutik där. En välutrustad sådan, enligt min far - som visserligen aldrig hade varit där - ett cyklarnas paradis. För den icke insatte kan jag berätta att Kelvi är en cykelort. De flesta cyklister i trakten kommer därifrån, och man borde alltså veta ett och annat om cyklar om man har en butik där.

Men inte var den butiken någonting att hurra för. Några cyklar uppe i butiken, och sedan ett stort lager på nedre våningen. Så fullpackat med cyklar - många av dem fortfarande inpackade i paff - att man inte såg var en cykel slutade och nästa började. Ingen av dem med monterade pedaler så att man hade kunnat provcykla ifall man hade velat.

Försäljaren var en butter typ som mest satt på en pall i förrådet och muttrade osakligheter. Inte verkade han vilja sälja några cyklar, och han brydde sig reven om vi skulle köpa någon eller inte. Försökte ändå förklara att jag sökte en citycykel med åtminstone sju växlar. Likförbannat bjöd han ut samma treväxlade skräp minst fyra gånger, fast det var just antalet växlar som var fel. Sedan skruvade han ihop en tantcykel för mig att pröva, fast jag inte var det minsta intresserad av den.

Dessutom påstod sig fanskapet ändå veta vilken cykel jag skulle ta, eftersom "alla tar ändå den här". Och det var just tantcykeln jag av artighet prövade, eftersom han nu prackade på mig den. Jag cyklade en sväng och återvände. "Den var bra, va?" sa han, varpå jag skakade på huvudet. Inte bra. "Jaha, vad var det för fel på den då?", hånflinade han, och prövade sedan cykeln själv. "Jo, den är bra" konstaterade han. Aha, men då tycker jag att herrn själv ska cykla runt på en tantcykel med klumpig krusidullram! Jag är inte intresserad.

Dessutom var sadeln för högt upp, hävdade han. När den egentligen var för lågt ner, vilket jag påpekade. "Nej. Den var för högt." bestämde han och sänkte den ytterligare. "Kvinnfolk har alltid sadeln för högt, jag fattar inte varför..." fnyste han. När gubben dessutom avslutade med att säga att det inte spelar någon roll vilken cykel jag provar eller inte provar, eftersom "kvinnfolk ändå alltid väljer cykel enligt färg", tyckte jag att mitt besök i den affären var över. Slutligen försökte han pracka på Mika en urgammal skräpmotorcykel, varpå Mika svarade att han i så fall hellre färdas med sparkstötting. Varken försäljaren eller vi tackade för oss när vi traskade ut. Hej då, bara.

När vi var tillbaka i Kokkola tog vi en vända på den cykelaffär där jag fick min senaste cykel som åttaåring. Den snälle farbrorn där framstod som en riktig nallebjörn i jämförelse med horrorförsäljaren i Kelvi. När jag dessutom hittade min fina cykel, olivgrön med fina blommor på ramen, till 100€ nedsatt pris, och farbrorn lovade att montera fast en korg åt mig på direkten, var saken klar. Jag har en cykel!:)