Jag är ingen stassfrass

När jag var liten har jag för mig att jag var en ganska kavat liten flicka. Cyklade på egen hand till skolan, som jag tidigare har nämnt. Men bara till Mickfolk, där fick jag lämna cykeln i diket mittemot hästhagen och gå sista biten. Mamma hade sagt att det kunde komma bilar där, och jag lydde. Cykeln parkerades i diket och jag promenixade den sista snutten, kanske en halvkilometer.

Jag undrar om det skulle gå mera idag? Nu ska jag påpeka att jag alltså inte är sådär vansinnigt lastgammal ännu, så när jag gick på ettan var året alltså 1991, vilket egentligen är ganska nyligen. Men ändå. Jag har för mig att tider och attityder har förändrats. Går barn till skolan på egen hand mera? I alla fall har jag uppfattningen att föräldrar faktiskt skjutsar barnen överallt.

(Och detta uttalande ska komma från Maja, som i Öjan brukar titta bedjande på föräldrarna de gånger jag extraknäcker på något lov. Med darrande underläpp frågar jag "Kan nan kast me..?". Vilket alltså på svenska betyder att jag ber om skjuts. Och jag har ganska exakt 1 kilometer rak väg till duunet. Cykelväg. Men det beror främst på att jag cyklar och flänger överallt när jag är i Åbo, och vill slippa sådant när jag är i Öjan.)

Tillbaka då. Jag kommer ihåg att jag dagen innan jag började på ettan cyklade tillsammans med mamma till skolan. Hon visade var jag lämnar cykeln (inte tal om att någon skulle stjäla cykeln - min cykel hade inte ens något lås), och på vilken sida av vägen jag skulle gå. Och att jag skulle titta åt båda hållen innan jag korsade vägen. Sedan fick jag klara mig själv. Och aldrig var det någonting mera med det. När jag tittar på sjuåringar nuförtiden tycker jag att de är pyttesmå barn! Sådana man måste hålla i handen i butiken! Föräldrar skjutsar nio-tioåringar överallt numera, men på "min tid" var det annat.

Sedan finns det ju förstås flera sidor av allt. Kanske världen har blivit osäkrare numera. Inne i stan är det naturligt att föräldrar pjasar mera med sina barn. Man kan inte låta en sjuåring gå ensam genom stan till skolan klockan åtta, det säger sig själv. Rusningstrafiken är inte att leka med, jag får själv se efter hur jag styr iväg med cykeln då bilarna ilar härs och tvärs. Och det är synd, för barnen måste vänta ganska många år innan de får chansen att göra någonting på egen hand. Och nu låter jag överdrivet pedagogisk och präktig, men det är ju så man lär sig.

När jag var liten gick jag någon gång till butiken för att handla åt fammo och faffa. Nu minns jag inte exakt hur liten jag var, men någon gång i början av lågstadiet var det. Kunde jag ha varit 8-9, kanske. I alla fall fanns det ingen cykelväg, så det var att försiktigt gå längs vägrenen på landsvägen den dryga kilometern det var en väg. Jag kommer ihåg att Maj-Lis på boden hjälpte mig att hitta "sopprötter" som stod på listan, och att jag frågade om jag fick köpa tobak åt faffa fast jag var så liten. Det fick jag, och det hade nog knappast gått mera idag. Betala med pengar ut fammos portmonnä (skulle du våga skicka hela din plånbok med en lorvande unge till butiken?) och traska tillbaka till fammos med varorna. Tänk så lärorikt för ett barn! Ja, inte det där med att köpa tobak kanske, men resten:)

Vad får en stadsunge idag? Sitta i vagnen tills man är i skriftskolan (man åker gratis buss om man har barnvagn i Åbo... jag har sett pinsamt stora ungar som sitter i vagn) och titta på när mamma hivar billiga makaroner i kundvagnen på Cittari. Hastigt stressa hem igen och in i lägenheten. Inte kan man sucka "uuuuut på gården så jag får koka ifred", eftersom man i så fall måste packa ner barnet i vagnen och ta bussen (det är gratis!) till lekplatsen.

Jag skulle då inte vilja vara en unge i stan. Men så är i och för sig jag uppvuxen på landet också, och har en annan bakgrund. Kanske de som själva är uppväxta i en stad inte reflekterar över saken. Sedan betyder det naturligtvis inte att det är sämre folk som torterar sina barn genom att låta dem växa upp i betongdjungeln. En del bor i stan, andra inte. Men visst hade vi det bra, vi som fick leka i Öjan som små. Men vi fick bara gå till Vidars stein, där gick gränsen för hur nära vägen vi fick gå:)