Årskrönikan 2012

Herreminje så lång den blev. Främst på grund av januari. Man kan säga att jag sparkade igång året med besked. I krönikan förekommer nya, rafflande avslöjanden som jag hittills inte har bloggat om. Och eftersom jag vill ha hela förloppet dokumenterat fick det bli ganska detaljerat. Så varsågoda, detta är mitt 2012!

Januari

 

Vi firade nyår hemma hos mig i Neristan. En stillsam historia, där vi käkade lite, pratade lite, gick och kollade raketerna på torget och tog det allmänt lugnt. Sedan inleddes januari. Som vanligt med nya tag på jobbet, lite extra motiverad på grund av examen som jag tog strax innan årsskiftet.

Fick min talterapeutlegitimation och var nu talterapeut på riktigt! Kändes viktigt och skönt att vara klar på riktigt. Ingen studerande mera!

Januari blev plötsligt en himla intressant historia. Eftersom jag tydligen är en himla impulsiv människa gällande vissa saker. Snabbt och på fiilis, ni vet. Trots att jag annars är systematiken personifierad. Det var nämligen som så, och nu ska ni få höra:

En lördagskväll satt jag i Halkokari hos bästa L och drack kaffe. Av en slump började vi diskutera hyror och boendekostnader och sådär. Och jag sa för första gången orden ”Tja, någon gång måste man väl köpa något eget”, och detta var första gången i mitt liv jag ens tänkte tanken. Detta var alltså på en lördag. Dagen därpå, på söndagen råkade jag se i Kokkola-lehti att det var visning på en radhuslägenhet i ett trevligt område. Och jag tänkte som resultatet av ett plötsligt infall att man kanske kunde gå och titta. För skojs skull.

Jag gick och tittade. Och dagen därpå, på måndagen, ringde jag till banken. Fick nästan fel i huvudet med mitt beteende. Man kan ju inte impulsshoppa ett hem! Ändå var det det jag höll på med. Satt på möte med banken och såg mig själv som från ett yttre perspektiv. Men hade en sådan märklig, bra magkänsla.  Pappa kom med som borgensman, men själva köpet fick jag sköta helt själv, ingen lade sig i det minsta. När pappa och jag traskade ut från banken gick vi åt varsitt håll, han till sin bil och jag till min. ”Du kan ju ringa sen om det är något”, sa pappa.

Sedan. Ja, sedan hade jag inte ro att åka hem, utan jag satt i min iskalla bil utanför banken i ett iskallt Kokkola och telefonbudade fram och tillbaka på en lägenhet jag just fått för mig att jag måste ha. Herregud så spännande det var.  Och herregud så konstigt. Varje gång telefonen ringde tillbaka med nya besked höll jag på att gå upp i limningen.

Så plötsligt var det klart. Budgivningen var över och det var jag som fick lägenheten. Blev lite paff. Och fick kanske lite panik. Och var väldigt glad, för den där magkänslan sa fortfarande att detta var en bra grej. Men ändå, jag funderade lite över om jag eventuellt var lite knäpp i huvudet trots allt. Hur i helskotta gick detta till? 

Jag vet inte om det hände något annat i januari. Har inget minne. Det var i alla fall praktiska grejer att sköta och underskrifter som skulle skrivas och papper som skulle byta ägare. Satt på fina kontor och blev bjuden på kaffe och fick lära mig nya, fina ord.  

Februari

I februari fick jag en liten fadderpojk i min fina väns son. Jag bodde också min sista tid i min fina lägenhet i Neristan, packade och funderade igen över vad jag egentligen hade givit mig in på. Sista veckan i februari var det flytt. Jag körde fram och tillbaka med lådor och möbler och grejer. Hade ju trott att det skulle vara ett slut på detta flyttande när jag flyttade till Kokkola, men ödet ville annorlunda.

 

Hade lite angst över att flytta från Neristan faktiskt, för jag trivdes så bra där, men känslan att flytta till mitt eget hem var ändå oslagbar.

Mars

Mars var en liten fixarmånad. Jag var mest hemma och ordnade, bodde in mig och sådär. Alltid om det var fråga om att sitta någonstans någon kväll så var jag först upp med handen: ”Vi kan vara hos mig!”. 

April

I april höll jag på att vänta ihjäl mig på sommaren. Det blev ljusare och finare, och jag kunde knappt bärga mig inför att få se hur min egen lilla gård skulle se ut. Fanns där blombänkar? Vad var trädet som växte i ena hörnet för ett? Allt var ju täckt av snö fortfarande.

Hade påskmiddag för familjen. Med min egengravade lax! Man blir liksom extra pysslig när man har ett eget hem.

Och lagom till att bloggen fyllde fyra år fick jag ett mail från en journalist som hade hittat Majas Hus och ville göra ett reportage. Det var trevligt!

Maj

Nu var det nära till sommaren! Den 27 maj korkade jag bikinisäsongen. Behöver jag närmare beskriva känslan av att vakna på morgonen, iklä sig bikini, ta kaffekoppen i handen och sätta sig på en filt på sin egna gräsmatta? Jag tror inte det.

Sedan var jag ut till skären och tittade också. Och visst började man se att sommaren var på väg där också. Även om man ännu måste ha en filt över benen där man satt och drack kaffe på terrassen.

Juni

I juni var jag UTOMLANDS. Alltså jag och tre till hoppade i bilen klockan 07 en lördagsmorgon och åkte till Ikea i Haparanda. Jag köpte till exempel trädgårdsmöbler, sug på den.

Jobbade hela juni, men såg till att inte missa sommaren ändå. Bästa L hade semester, och jag såg till att låtsassemestra jag också. Hängde på till villan vid Andra Sjön, grillade och badade bastu. Och firade midsommar hemma hos mig, där vi bland annat grillade och invigde min bastu.

Och! I juni sökte jag jobb. En ny tjänst tillsattes på mitt jobb där jag trivs så bra, jag skickade in pappren, gick på intervju – och blev vald. Firade med jordgubbstårta. Nu hade jag både talterapeutpapper, eget hem och fast tjänst. Och inte ens halva året bakom.

Juli

I juli sen. Så kom den där märkliga dagen då jag vidarekopplade alla jobbsamtal, programmerade in automatsvar på mailen, städade kontoret och traskade ut på gatan och helt plötsligt hade... semester? Så märkligt. Kvällen innan semestern började, alltså kvällen innan sista arbetsdagen var jag tvungen att packa väskan och sticka till stranden för ett kvällsdopp. Satt sedan invirad i min handduk på den lilla stenmuren och kände kvällssolen i ansiktet och funderade lite. Vad ska man riktigt göra en ledig sommarmånad? Blir man knäpp?

Jag blev inte knäpp. Däremot blev jag brudtärna! Min kusin gifte sig nämligen i slutet av juli, och jag och familjen – minus en bror – bilade ner till Skåne och firade bröllop. Först var jag extremt skeptisk till detta arrangemang. Inte till bröllopet, men till att sitta i en bil med familjen i många, många timmar. Upplagt för smärre familjekris. Men sedan tänkte jag som följer: Hur ofta har man i den här åldern chansen att åka på bilsemester med sina föräldrar och sin bror? Det händer ju inte. Så vi packade oss iväg, jag också.

Det var en så speciell och minnesvärd och fin dag och kväll. Och natt! När gästerna åkt iväg för natten kröp vi som övernattade på festplatsen ner i en badtunna och badade i flera timmar under stjärnhimlen på den skånska slätten. Det var så fint att man hade kunnat gråta bara för det. Fast det gjorde jag inte.

Om sommaren sådär annars så kan man konstatera att den visst aldrig kom. Det var kallt och ruggigt och mulet typ hela tiden. Men jag tog vara på varje solsekund och lyckade i alla fall delvis uppnå det viktigaste – en brun mage. 

Augusti

Återvände till jobbet efter vad som kändes som en lång paus. Sprang sköna augustilänkar i ett mörkt Kokkola som doftade av blommor, äpplen och bärbuskar. Ofta satt jag en stund på farstubron när jag kom hem. Pustade ut, tittade på min trädgård och varvade ner.

Någonstans här hittade jag också min nya passion – podcasts. Först Filip och Fredriks och sedan också Alex och Sigges version. Och bläddrade i Sveriges Radios sommar- och vinterarkiv och hittade riktiga pärlor. Jag rekommenderar speciellt Mia Skäringers sommarprat, det är vansinnigt bra. Och Klara Zimmergrens. Och deras gemensamma prat, det är också sjukt bra. Sorgligt och mörkt, men samtidigt hejdlöst kul. Eller förresten började jag nog lyssna på podcasts tidigare under året, men särskilt de där augustikvällarna under alla dessa löprundor. Mmm, mörka, melankoliska kvällar med en bra pocast i örat. Mmm.

September

I september gjorde jag ingenting annat än köpte två diskmaskiner. Eftersom den första visade sig vara bucklig när jag (alltså min bror) äntligen fick den på plats. Bara att åka och byta.  Jag gjorde nog inget annat än det.

Oktober

I oktober körde jag stearinljusmys, köpte d-vitaminer och tände ljusterapilampan. Allt för att motverka den här hiskliga tröttheten som alltid smyger sig på när det blir mörkt. Bröt min långvariga krogvägran och gick ut och dansade på Calle för första gången på cirka sjutton evigheter.

Var med pappa på älgjakt. 

Och upptäckte det magnifika med moussaka. Varför har jag inte lagat detta typ tio år tidigare? Det är ju världens godaste och bästa grej att äta. 

November

I november var jag och träffade lite andra talterapeuter i Vasa och fick lite nostalgi när jag traskade fram på de välkända vasagatorna. Sedan fick jag också en lite nostalgisk känsla då jag några dagar senare blev alldeles hiskligt magsjuk för första gången på åratal, och var världens ynkligaste stackare här hemma. Fick tammefan ta sjukledigt, sådant händer ju bara inte. I november höll jag och en kollega dessutom en föreläsning. På finska såklart. Det hade ingen trott för något år sedan. Allra minst jag själv.

Och så var det mörkt och sådär.

December

I december har vi sysslat med en del vin och sällskapsspel, ovanligt många svängar på krogen, och en traditionsenlig julafton på Nyströmsbackan. Juldagen blev – hör och häpna – en sväng till Jakobstad, och jag blev inte ens arg på hela kvällen. Nyårsafton firades hemma hos mig, med Närpesspelet, promenad till torget just lagom för att missa raketerna, och dansande på Calle. Ett bra sätt att avsluta ett händelserikt och framgångsrikt år. Lite fanfarer på det, om jag får be!