Sagan om tisdagen

Voi dessa junikvällar! Hade inte ens hunnit jobba klart för idag när telefonen pep till och bästa L tyckte att jag skulle komma och umgås lite. Alltså hur bra har man det ställt egentligen? När man har fina typer i sin närhet som fattar detta med att man måste ta tillvara, och som ser till att det finns härliga saker att göra en helt vanlig tisdagskväll i juni när solen lyser och björkarna grönskar.

Styrde iväg till Andra Sjön, där en av oss har en villa. Två i gänget åkte iväg i förtid, och två av oss kom så snabbt vi hann. När vi klev ur bilen bolmade det rök ur bastuskorstenen och grillen började just bli varm. De som kommit före hade radat ut utemöblemanget på gräsmattan och satt bakåtlutade i varsin solstol.

Om man frågar mig så är det trevligare att grilla sin kvällsmat vid en strand än att stå och röra ihop den hemma vid spisen. Men det är ju förstås bara min åsikt.

Vänta på att maten ska bli klar.

Låg och solade lite på terrassen och tänkte "Fan vad man kan ha det bra", när jag hörde ett konstigt morrande läte. Det morrade och pep och gnydde så enträget alldeles bakom mitt huvud, och när vi till sist började undersöka var ljudet kom ifrån hittade vi den här lilla typen.

Han hette Urho. Satt som en liten fundersam farbror bredvid terrassen hela kvällen. Morrade till ibland, krafsade lite i gräset, och ibland låg han och sov med svansen så näpet över nosen.

"Nu skulle man ha en kaffekopp" mumlade jag sedan. Det visade sig sedan direkt att det fanns både bryggare och kaffe i stugan, och så var det bara att tacka bästa L som ställde sig för att koka en tår åt oss. Kaffe i solstolen. Jag upprepade "Ja-a, nog har vi det bra" ungefär sjutusen gånger under hela den här processen.

Grillande, bastubad i en glödhet bastu, simmande i Andra Sjön, lite bollkickande på gräsmattan. Sedan packade vi ihop, städade undan och åkte hem. Och jag var en så avslappnad och nöjd flicka så, när jag hängde upp handduk och bikini efter hemkomsten.