Faktiskt

Idag ringde telefonen, och genast när jag hörde rösten visste jag att det var en försäljare. De har nämligen alltid en ljus, lite nasal röst med en uppåtgående prosodi, alltså satserna och meningarna slutar sådär så att det blir en liten glad knorr på slutet. Sedan har de också rätt ofta röstproblem, vet jag som har läst rätt mycket om ämnet. Telefonförsäljare, eller telemarketers som de heter i de vetenskapliga artiklarna, präster och lärare - de har trasiga röster ska ni veta. Den här överdrivet positiva satsmelodin låter lite rikssvensk i sin klang, men för en finländare låter det bara befängt. Vem fan ringer upp folk och fullständigt kvittrar i telefonluren? En galning eller en telefonförsäljare, förmodligen.

Nå. Nu hade jag faktiskt (hon sa faktiskt väldigt många gånger under samtalet, förmodligen var det hennes sätt att få meningarna att låta spontana och improviserade) haft chansen att få - jag minns inte hur många - nummer av träningstidningen IFORM för endast 19,90! Och faktiskt på köpet en vattenavstötande löparjacka av hög kvalitet. För det är ju faktiskt så att jag, Maja, tillhör den här faktiskt rätt exklusiva gruppen bestående av unga, svenskspråkiga kvinnor som utgör målgruppen för den här, faktiskt högkvalitativa tidningen. Sa försäljaren.

Jaa-a. Nå nog är ju IFORM en helt bra tidning. Hellre läser jag den än exempelvis en som heter URFORM. Men om jag köper någonting så sker det ikki på grund av att någon ringer och säljer produkten. Likadant som att jag nog kan tänka mig att bidra till något gott ändamål, men att jag aldrig skulle ge pengar åt en tiggare på gatan. Köpa konst kan jag göra om jag råkar tycka att jag vill ha en, men inte av en gårdsfarihandlare. Det är en principsak.