måndag 16 januari 2012

"Stackara å vesila"

Ska jag säga någonting som ger mig extrem ångest? Att välja, bestämma, besluta, köpa, skriva på, förbinda sig (undra på att jag är ogift, HÖHÖHÖ!). Redan att köpa typ... ett klädesplagg på över 50 pix tycker jag är skitläskigt. Jag hade lite miniangst redan när jag köpte vinterkappan. Den där fina, spräckliga saken som jag handlade på Halonen före jul.

Och telefonen jag köpte förra veckan - hu, så obehagligt det var. Jag fick lite kramp i hjärnan när jag insåg att vissa funktioner var lite mera osmidiga än på den förra, vilket är en naturlig följd av att byta från den lur man har fingrat på i fyra (!) år till en annan. Reagerade genast med ett litet angstanfall, där jag övervägde att gå och byta den. Fast det gjorde jag sedan inte. Tänk vilket fjanteri för en jävla telefon. Och det var alltså ingen flera hundra euros Iphone. Långt ifrån.

Ni kan ju tänka er hurudant uppror mitt inre var i för ett år sedan, när jag stod på en parkeringsplats i Raisio och förhandlade om priset på den bil jag skulle köpa. Det var hundralappar hit och dit, och mitt inre skrek att "Jamen nu vill jag inte ha någon bil, kom jag på! Jag behöver nog ingen ändå, jag vill cykla. Jag vill inte betala försäkringar och besiktningar och bensin. Kan vi inte strunta i det här?!". Sedan köpte jag bilen, och så var det med den saken. Och inte har jag nu tänkt desto mera över den saken. Det är ju bara en materiell pryl.

Och så var det lägenheten jag bor i. Som jag nästan panikerade ihjäl mig över. Ni minns kanske att jag var och tittade på The Lägenhet innan den här, och nästan dog av inre stormar innan det stod klart att jag inte fick den. Och sedan dog jag lite igen när jag skulle ändra mig och hyra den här, för att jag nog-inte-visste-om-jag-riktigt-ville-ha-den. Och för att jag måste förbinda mig till ett års hyreskontrakt. Jag bara "Nemen, ett år! Herregud, hur ska jag veta vad som händer om ett ååår!". Precis som om jag skulle fundera över att ykskaks flytta till Australien. As if, jag gör ju aldrig någonting extravagant.

Om min fammos mamma, en barsk och rättfram kvinna, ursprungligen från Nedervetil - dessutom var hon enögd som en pirat - hade levat, hade hon säkerligen lagt mig i den folkgruppen hon kallade "stackara å vesila!".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar