Håller på filar på en årskrönika, om någon undrar varför det är så tyst här i graven. Med lite tur kanske jag blir klar med den innan det här året övergår i nästa. Fast det lär det ju inte göra, eftersom jordens undergång väntar där strax innan jul. Jag ska tammefan inte köpa en enda julklapp innan dess, så har man inte gjort det i onödan i alla fall. Och finns det ett liv efter detta hoppas jag att det utspelar sig på en strand, att det aldrig blir kallare än +28, och att man hela tiden får dricka perfekt tempererat, gott kaffe ur snygga termosar. Samt att alla, inklusive en själv har tjockt hår som alltid faller perfekt, och att alla lyfter minst 180 kilo i bänkpress.
Imorse var det ganska långt ifrån detta paradis, när jag - i ovanligt god tid, faktiskt - traskade ner till den väntande bilen, och knappt hittade den bland all snö. Jag fick verkligen pulsa mig fram, och liksom gräva fram dörren lite. Nu hade snöplogen hunnit vara framme redan, och så lämpligt liksom skottat en vall runt bilen. Grannfarbrorn gick förbi samtidigt som jag grävde mig in i bilen, och tittade lite skeptiskt på mig. Har den där tönten tänkt rubba den där bilen så får hon nog hämta en grävmaskin, tänkte han antagligen.
Nu du gubbe, nu ska vi inte se oss besegrade, tänkte jag. Jag nickade godmorgon, ålade mig in och vred om nyckeln. Och visst brummade bilen igång där inne i drivan. Som en liten ubåt. Slirade lite, men efter att taktiskt ha gungat igång bilen fick jag den att ta fart ur snöhögen. Ett par gunganden krävdes, sedan började vi röra på oss. Hade klarat det på första försöket om inte två vingliga brevbärare av afrikanskt ursprung (intet ont om afrikaner, men de cyklar vingligt) kurvat in precis framför fucking bilen när jag höll på med mitt snökrig, och jag måste stanna mitt på vallen. Dårar. Nå, jag backade tillbaka i samma spår, och sedan var det inga problem att ta sig iväg.
Maja - Snöhögen 1-0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar