Efter åtta

Är det lite medelåldersvarning på att en lördagskväll sitta och dricka starkt kaffe och "unna sig ett par rutor After Eight", och dessutom kommentera att "det passar så bra till kaffet"?. Det var i alla fall det bästa L och jag gjorde igår i Halkokari. Diskuterade bostadspriser och sjukvård, dessutom. Måste snabbt lätta upp stämningen med att dra några lite roisigare historier också, för att nu inte helt sitta och mjukna till. Som alla vet är jag ju hård som en höftprotes i stål. (Bah, vilket skitsnack, jag är ju töntigare än Lasse Stefanz egentligen).

På dagen gjorde jag min sedvanliga lördagsrunda på stan. Det är veckans höjdpunkt, att i egen takt få strosa på stan, prova kläder och sådär. Tyvärr är jag nu inne i en sådan där fas då jag inte hittar någonting. Kommer seriöst inte ihåg när jag senast skulle ha fyndat kläder. Så där så att man plockar på sig många plagg och måste välja bort några för att inte ruinera sig. Antingen har trenderna nu svängt så att det som finns i butikerna inte passar mig, eller så kan jag bara inte koncentrera mig tillräckligt för att se vad som finns. Eller så har min kropp på något vis blivit vanskapt, så att inget passar. Fast jag hittar inte ens någonting att prova, tycker att allt ser fel ut. Inte för att jag vet hur det ska se ut för att se rätt ut heller. Hm.

Så tömde jag min tomflaskeförråd och åkte för att panta. Vinkade glatt åt grannen när jag baxade in påse efter påse, överfull med klirr i bakluckan på bilen. Sedan släpade jag påsarna med mig till Prismas pantstation och stod en evighet och matade in dem i automaten. Kände mig med ens väldigt hurtig och produktiv, för så känner jag mig när jag gör någonting handfast, typ sorterar, lämnar in, pantar och liknande. Hurtig, produktiv - och lite alkoholiserad. Inte så att det stör, dock.

Blev igen lite irriterad i Prismas kassakö när en tant stod framför och skulle betala, och beklagade sig över att det är så himla komplicerat detta med att använda chipkort och den där betalapparaten, när man inte vet hur man ska bära sig åt. Jag blir så trött på det där tjatet. Det är inte alls svårt! Det kan för fan inte vara svårt att a) trycka in ett kort i en öppning som är fucking utritad med pilar och b) slå in fyra enkla siffror plus enter/grön knapp/ok, eller vad det råkar stå på just den apparaten. Det står ju på skärmen exakt hur man ska göra! Tydligare kan det icke bli.

Det är inte som om det skulle vara en matematisk formel man ska lösa, eller någonting som kräver kunskap eller intelligens. Det är bara ett kort som ska i en öppning och fyra små siffror - samma varje gång. "Jamen hur ska man veta vart man ska lägga kortet, när det är olika apparater på varje ställe, bjäbb, bjäbb, bjäbb!". Det är inte alls olika på varje ställe, det finns väl några olika slags apparater, de jag har sett har haft öppningen antingen a) upptill eller b) nertill. Jag har sett kanske... fem-sex olika modeller. Och de är inte mera invecklade än gammaldags trådtelefoner - inte exakt likadana, men man fattar ändå typ hur man använder dem. Och så finns det oftast en liten miniatyrbild av själva chipkortet bredvid öppningen, som visar vilken väg man ska lägga in det. Vilket enligt mig är ganska övertydligt. Jag menar, säger det inte sig själv att om maskinen ska läsa av chipet - då är det kortdelen med chip du ska mata in? Logiskt sett.