Krönikan 2011

Jaha, 2011 då. Vid första anblicken, eller eftertanken känns det som vanligt som om jag inte har åstadkommit ett jävla dugg ifjol heller. Men, som vi konstaterade med damerna under nyårsaftonskvällen då vi summerade året, så har trots allt ett år och en massa händelser ändå passerat. Man bara glömmer så lätt.

I iskalla januari började jag för första gången i mitt liv jobba heltid med någonting som inte var ett sommar- eller jullovsjobb. Praktiken på centralsjukhuset tog slut där i mitten av januari, och jag fick fortsätta som vikarierande talterapeut efter att en av kollegorna fick nytt jobb i en annan stad. Med facit i hand var det ett sjujävla svårt jobb - talterapeutbedömningar till största delen på finska - och jag gärna hade haft mera erfarenhet innan jag hade tagit mig an någonting sådant. Man ska gärna vara en självsäker, erfaren, duktig och kunnig talterapeut innan man börjar bedöma fall inom specialsjukvården. Man fick milt sagt hållas på tårna. Lärde mig nya saker varje dag, det är nog den intensivaste kurs i hur-man-är-talterapeut jag har fått i mitt liv.

Jo, och i januari blev jag också bilägare! Min vackra, svarta pärla som jag var och hämtade till Raisio en iskall vinterdag. Hes som en kråka anlände jag till Kokkola sent på kvällen samma dag, bakom ratten på mitt nyförvärv. För när man har köpt bil måste man sjunga hela vägen hem. Det är inte jag som har bestämt det - det bara är så.

Hela våren jobbade jag på sjukhuset. Var några intensiva dagar i Åbo och jobbade på gradun. Sov på golvet hos min bror i studentbyn, och tillbringade dygnets vakna timmar på Arken. Sedan opponerades gradun, och nu återstod främst lite bearbetande och färdigställande av Skriften. I maj fick jag nytt jobb, packade ihop mina saker och flyttade från sjukhuset till hälsocentralen. Innan dess var det tuffa kvällar på sjukhuset, då jag försökte få klart det jag hade på hälft, och skrev mångamånga utlåtanden. Det där med att skriva utlåtanden på ett språk som inte är ens modersmål, det är verkligen en utmaning. Men herregud en sådan lärorik sådan. Tid, ork och lust till gradun hade jag ingen, även om den malde lite i bakhuvudet hela tiden.

Togs emot på nya jobbet av fina kollegor, och har trivts finemang som hvc-talterapeut. Tar fortfarande emot klienter på båda språken, och lär mig något nytt varje dag. Vi har ett nära samarbete oss kollegor emellan, och mitt small-talk på finska har utvecklats ytterligare. Det liksom blir så när man lunchar tillsammans, frågar hjälp av varandra, samarbetar, har möten och planerar grejer. Även om jag ännu är långt, långt, långt från nöjd med mina språkkunskaper. Men med tanke på den utveckling som har skett de senaste tolv månaderna kan man kanske vänta sig en fortsatt förbättring. Steg ett är väl att man faktiskt muntligt vågar börja på en mening utan att ha tänkt ut och repeterat den fyra gånger tyst för sig själv. Sedan har jag såklart ännu lust att frustrerat hacka mig med en kulspetspenna i ögat, när jag av misstag lägger fel ändelse på ett ord och låter som en äkta öjalainen som pratar sååmi.

Sommaren var ju fantastisk i år! Just en sådan där som den ska vara. Min första sommar in the city, dessutom. Under åren i Vasa och Åbo har jag ju alltid bott i Öja under sommarmånaderna. Nu bodde jag i Neristan - and i loved it. Varje dag efter jobbet åkte jag ut till playan vid Sundmun, lapade sol, slappade och läste lite ibland. Ni ser väl de små grisrosa tåstumparna nere i bild? Bra, kollade bara.

Simmade såklart massor, fick färg på magen och salt i håret. Och hade ledigt varje helg! Sedan kanske 2004 har jag haft en handfull lediga sommarhelger sammanlagt, och nu var varje lördag och söndag lika med ledighet. Och det härliga, varma, fantastiska vädret svek inte. Morgonkaffe på stranden på lördagarna, någon?

I september gjorde jag den sista resan till Åbo för att avklara en opponering. Och grät nästan av lättnad när jag äntligen fick åka hem och konstatera att jag aldrig mera behöver sätta min fot i stan. Det här fotot är inte från den resan, utan utgör en klart förskönad bild av verkligheten. I själva verket störtregnade det hela tiden, och jag sprang som en halvdränkt, svärande katt mellan tågstationen och akademikvarteren.

I höst har jag mest jobbat, och så var det dags för den sista, avslutande litteraturtenten. Som jag läste till som en liten dåre. Jag pluggade så infernaliskt mycket, rent tidsmässigt, så jag har nog aldrig gjort någon liknande. Vågade inte annat, helt enkelt, för jag skulle tammefan aldrig orka tenta om, ifall jag skulle kugga. Och visst gick tenten igenom.

Var med pappa på älgjakt en superfin höstdag.

Sedan, var det någon gång i november, när ett mail rasslade in i inkorgen. Amanuensen på skolan frågade försynt om jag hade tänkt bli klar i år. Och påpekade samtidigt att allt i så fall måste vara klappat, klart och inlämnat om en dryg vecka. Jag insåg med det samma att detta inte kommer att lyckas. Jag hade en halvfärdig kurs som jag måste färdigställa, samt en liten detalj som kan sammanfattas som graduavhandling. Minns det så väl. Jag satt på kaffe i Halkokari med bästa L och J, och sa att den där gradun lär jag nog inte hinna få klar nu heller, för i så fall måste den vara klar om en vecka, höhöhö. Funderade redan på nästa chans.

Svarade på mailet, det var väl någonting i stil med att jag säkert inte hinner, men tack vare amanuensens (tack, E!) uppmuntran och information om att "det nog finns en teoretisk möjlighet", så bestämde jag mig för att försöka. Skrev som en galning den där sista tiden. Satt och svettades med nya stycken, omformuleringar, lite omstuvanden och nya källor till småtimmarna varje natt. Någon timmes sömn, tillbaka till jobbet och samma visa igen följande kväll och natt. Kom inte mera ihåg hur man fipplade med tabellerna för att få dem rätt, hittade plötsligt några siffror som saknade förklaring - typ ett och ett halvt år sedan jag hade gjort analyserna. Försök nu reda ut det då.

Men så den där sista dagen så såg jag liksom från ett yttre perspektiv hur jag faktiskt blev klar, och hur den där Maja klickade på send-knappen, och gradun åkte iväg för granskning. Och så filade jag lite på den där sista kursen, och lämnade in någonting som jag egentligen trodde skulle bli underkänt. Men som inte blev det. Så var det bara att ansöka om magistersexamen, märkte jag lite - nej mycket - förvånat. Kutade iväg till tryckeriet och tryckte upp skapelsen i stiliga, svarta pärmar. En av dem som julkapp åt mamma och pappa.

Och så var det då kvällen för julafton, då betyget plötsligt låg i postlådan. Nu var det liksom svart på vitt. Jag blev filosofie magister till slut. I fredags var vi ute och firade hela familjen. Jag fick blommor och allt, och lillebror och Svägerskan kom med en skumpaflaska.

Det var då 2011 i korthet. Och Sagan om avhandlingen i inte-så-korthet. Men det var det jobbigaste jag har gjort i år, det kan jag bara säga er. Att färdigställa studierna vid sidan av ett heltidsjobb som i sig är mycket krävande. Först var det den långa praktikrapporten, så var det graduskrivandet inför opponeringen i vår, med några intensiva dagar i Åbo. Så var det litteraturtenten i höst, och så var det det hysteriska gradufärdigställandet i slutet av året.

Men det är över nu! Gott nytt år 2012!