Vad fan är det som gör att de kvällar då man vet att man kommer att få sova ut följande morgon, är de kvällar då man är dödsslut och redo att lägga sig halv tio? Sitter liksom och stirrar längtansfullt på urtavlan och väntar på att det ska bli någon slags rimlig tid för läggdags. Medan man randon vardagskväll måste tvinga sig att gå och lägga sig någon gång på småtimmarna. Varför är det så? Jag sitter här och huttrar och småfryser och är så sömnig att jag kunde somna på fläcken. Och klockan är 21.49.
Och jag vet också att jag imorgon kommer att vakna med ett ryck och tänka AMENSATANJAGHARJUFÖRSOVITMIG. Och vara övertygad om att någon klient sitter och väntar på mig på kliniken. Jag brukar göra så när jag har ledigt, nämligen.
Har varit ute på promenix ikväll tillsammans med P. Det var typ snöyra, små vassa flingor som piskade i ansiktet hela vägen. På väg ut mot Sundmunstranden kom snön vågrätt rakt i nyllet, och vägen höll på att driva igen. Men det var trevligt ändå. Med rätt sällskap, så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar