Tacksamhetstalet

Ibland kan jag bli lite irriterad på att det ska gnällas så förbannat. Det är liksom huvudvärk för att man har sovit för lite, men man kan inte dricka kaffe för då kan man få halsbränna, och tar man en tupplur på soffan får man ändå bara nackspärr. Den inställningen stör mig. När ingenting är bra. Jag är - ursäkta hurtigheten här - nämligen lite av den åsikten av att ens inställning påverkar ganska mycket hur man har det och hur man mår.

Jag vill bara förtydliga att jag själv inte alltid är optimisten personifierad. Jag kan vara dramatisk och bitter och pessimistisk. Jag grubblar och oroar mig och målar upp worst case scenario i ungefär alla situationer. Men ibland drabbas jag av en sådan oerhörd tacksamhet för olika saker.

Tänk en sådan tur jag har sist och slutligen. Jag har så många saker som är på så många sätt helt fantastiska. Jag blev klar med studierna, och jag fick just det jobb jag ville ha. Inte nog med det - jag fick en fast tjänst på just den arbetsplatsen jag trivs så bra på. Tänker på alla de som söker jobb och inte får något, eller som har ett jobb man inte trivs med, eller som hankar sig fram på korta vikariat och oroar sig för när man inte längre får vara kvar.

Jag har ett fint hem några minuters väg från jobbet. Tänker på alla de som pendlar långa vägar till jobb, som startar dagen när klockan står på 05-någonting och börjar färden mot arbetsplatsen. Och som i mörkret på kvällen hoppar av tåget och med trötta steg går hem. Eller som hyr en liten övernattningslägenhet och ringer till familjen på kvällarna och får nöja sig med att ses under helgerna. För att man helt enkelt inte har möjlighet att jobba och bo på samma plats. Kanske flyttar mellan olika hyreslägenheter beroende på hur och var man jobbar.

Jag har nära och kära på lagom avstånd. Om jag en söndagseftermiddag får för mig att jag har lust att hälsa på mina föräldrar eller någon kompis, så är det bara att max hoppa i min egen bil och köra en kvart så är det fixat. Cykla något kvarter funkar också. Tänker då på dem som bor i andra ändan av landet och träffar familjen till jul och påsk på sin höjd. Idag var min mamma i stan och stack sig in på förmiddagskaffe på hemvägen. Bara sådär. Om jag behöver hjälp med någonting har jag en pappa på samma avstånd och en bror typ en halvtimme bort.

Det är verkligen inte synd om mig på något enda sätt!