Nu vet jag inte exakt vad det är jag stressar över just nu, men för säkerhets skull har jag tuggat sönder hela munnen invändigt åter en gång. Kan knappt flina ens en gång, för jag har så såriga kinder att det gör ont. Vet inte riktigt när jag har bitit som värst. I sömnen?
Det som är positivt med att hela tiden vara smärtsamt - bokstavligen - medveten om sin muns existens är att man tänker lite mera än vanligt på den. Så idag ringde jag till exempel och bokade tid till en tandläkare. Kom på att det är cirka aderton år sedan jag sist besökte en dylik instans. Nå, inte riktigt, men länge sedan sist är det. I Åbo någon gång.
Nu har jag ju inga problem direkt (förutom då detaljen att jag nästan helt och hållet har slitit sönder alla mjuka delar i munnen förutom tungan till blodiga slimsor), men jag har för mig att man ska besöka sin tandläkare med jämna mellanrum. Hon jag ringde till frågade förresten om jag ville ha en svensk tandläkare. Pluspoäng för trevlig fråga, som hurri ska man vara glad över sådant. Men spontant känner jag att det gör det samma vilket språk det sker på, man har ju ändå munnen full av verktyg, så några djupare diskussioner lär vi knappast ha.
Hm. Om ett par veckor fick jag tid. Finemang. Jag gillar ju som bekant att gå till tandläkaren, tycker det är skönt när någon petar på och pratar snällt bakom ett munskydd och tittar en djupt i ögonen. Sedan får man ju en glansbild också! Eller får man det längre? Jag har ju inte varit till tandläkaren i Kokkola sedan jag var rätt liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar