Mellantider

Jääääklar vad de är intensiva de här måndagarna. Inte bara för att man är psykiskt inställd på att det är måndag, utan för att det verkligen är så. Idag kändes det som om jag stod på startlinjen för ett lopp när jag klev upp och blinkande sömnen ur ögonen tidigt imorse. Stod liksom mentalt och gnuggade skidorna mot spåret, tittade på klockan som tickade ner sina 30 sekunder från föregående tävlande.

Blundade, pustade nervöst några gånger, bävade lite inför att detta kommer att bli så tungt och det kommer att göra så ont och jag kommer att vara så illamående och mjölksyrestinn och slut innan jag får kasta mig omkull i målfållan. Känslan man alltid hade inför start.

Då var det bara att spjälka upp det som komma skulle. Sträckan är tio kilometer. Fem varv runt en tvåkilometersslinga, och efter de fyra första varven är det skjutning. Liggande, stående, liggande och sista stående, sedan sista varvet och så i mål. Första etappen är alltså två kilometer. Vi tar den först, fokuserar bara på den. Sedan fokuserar vi bara på första skjutningen, tankarna tar liksom slut efter att det sista skottet i magasinet har brunnit av. Sedan ny fokus, nytt varv. Sedan fokus på stående. Sedan ny etapp. Så fick man dela upp och bara tänka ett steg framåt i taget. Att stå vid starten och redan då tänka på kväljningarna under den sista kilometern eller på den brännande mjölksyran i låren i det sista motlutet, det är inte lönt. Då skulle man ju fan aldrig våga starta. Bara etapp för etapp, och efter sista kontrollen i mål.

Lite så fick jag tänka imorse. Jag hade flera programpunkter, flera stressmoment utspridda under hela dagen. Det första klockan 8.40, då elgubbarna skulle komma. Jo, i fredags hittade jag en lapp på dörren där det stod att invånaren skulle vara på plats och släppa in elektrikerna "från klockan 8.40 och framåt". Ursäkta, men vafaan? Vem har tid att dejourera hemma en måndagsmorgon "från klockan 8.40 och framåt". Jag har inte möjlighet att vara på plats överhuvudtaget den tiden. Som tur var fick jag löst det hela med en granne som var hemma idag och snällt nog kunde släppa in dem till mig också.

Så var det lite andra olika grejer, skulle vara på flera olika ställen idag och hade ett strängt tidsschema. Typ klockan tio här, elva ska jag vara klar där, kvart över tolv på plats där, och så vidare. Dagen var liksom hackad i flera olika etapper med olika stopp på exakta ställen. Blir så jäkla stressad av sådant. Bara att ta till etapptänket, en sträcka i taget.

Sista punkten på programmet hade jag dock valt helt själv. Pumppi efter jobbet. Riktigt läckert att avsluta med lite skrotlyft, och när jag hade gjort den sista repetitionen kunde jag pusta ut och tänka att jag hann med allt. Jag rodde den iland, den här måndagen som såg så komplicerad ut på pappret. Piuh.