Ett av mina specialområden

Är det någonting jag behärskar så är det att älta och oroa mig. Har alltid varit så, och det verkar tammefan bara bli värre från år till år. Jag trissar upp mig själv, oroar mig, grubblar och funderar och målar upp worst case scenario - och slår fast att det nog kommer att bli så. Som om jag frågar mig själv: Maja - vad är det värsta som möjligtvis kan hända? Jomen, så blir det nog!

Jag oroar mig så att jag blir sjuk. Jag skojar inte, jag kan panikera fram feber så lätt som ingenting. Det räcker med minsta orosmoment över någonting ganska obetydligt så kan jag framkalla allmän angst och skärra upp mig så pass att kroppen hettar, jag kallsvettas och känner mig svimfärdig samtidigt som tungan klistrar sig fast i gommen. Jag har testat att prova feber någon gång vid dessa tillfällen, och det ger direkt utslag - jag får stegring på riktigt. Och det handlar inte om sjukdom eller så - bara oro så att det svartnar för ögonen.

Idag har jag oroat mig hela dagen över någonting som inte alls behöver vara hela världen. För mig är det viktigt, men det är inte så att det är fråga om liv och död. Framåt eftermiddagen var jag alldeles slut, som om jag vandrade omkring i ett töcken. Händerna skakade och jag kände hur halspulsådern dunkade. Började må så illa att jag fick lägga mig på det varma bastugolvet en stund och vila.

Lite senare på kvällen gjorde jag det bästa som finns i dylika situationer. Drog på löparstassen, pluggade mp3-spelaren i öronen och tog en liten löprunda. Pulsen och andningen kommer in i rätt rytm istället för att skena utan orsak, hjärnan rensas, man får friskt syre i lungorna och anstränger kroppen istället för psyket en stund.

Kylslagen länk, varm dusch, byte till torra kläder och en bit kvällsmat. Sådant är balsam för själen. Och för kroppen också. Jag gillar känslan när det stramar lite i baklåren, lika som den där packande känslan i armarna när man har varit och lyft skrot. Man känner sig levande, sådär fysiskt sett. Nu sitter jag och försöker varva ner med en mugg rooiboste. Noo val he terååv.