I'm burning, burning...

Tillbringat dagen på fyran. Vilket alltså är bäddavdelningen på hvc. Eller Libeckska om man nu vill det. Redan på förmiddagen hade jag småont i magen. Vid lunchtid när jag kutade genom tunneln till sjukhuset för att äta hade jag skapligt ont. När jag återvände till talterapin klockan tre för att avsluta dagen med att skriva var jag sånär dubbelvikt. Ni vet känslan när allt blod verkar samlas i mellangärdet och ingenting blir kvar i huvudet, så att man är nästan svimfärdig och kallsvettas som en alkoholist på katko.

Tiggde en Burana av en kollega, som slängde åt mig en ilsket röd tablett. På frågan ifall det var vanliga värktabletter eller typ knark svarade kollegan att det var någon slags kapslar. Extra snabbverkande. Happ, bra så. Jag vred in tabletten och skulle svälja den med vatten, men fanskapet fastnade någonstans mellan svalget och bröstkorgen. Trots åtskilliga klunkar kände jag hur det satt kvar, det där jävla pillret. Nå nog ska det väl absorberas där också.

Men fan vad det brände sig fast där i matstrupen! Och gör fortfarande. Varje gång jag sväljer går en ilande, svidande våg ner i magsäcken. Försökte med en kaffekopp nyss, men det bränner som fanken. Är det såhär det känns att ha halsbränna? I så fall vill jag aldrig pröva på den grejen.

Som ni märker - ny dag, nya klagomål. Först var det hosta och sedan var det sömnlöshet, sedan magont och sedan var det frätningsfara i matsmältningskanalen. Vad kommer härnäst? Bruten lårbenshals eller nageltrång? Håhå.