fredag 3 juni 2011

Störande. Tydligen.

Travade in på posten i förrgår för att hämta ut mitt paket med böcker. Hittade igen ett par böcker som jag tyckte att jag behöver i mitt arbete. En om stamning och en om språklig medvetenhet hos förskolebarn. Jag vet att många av er nu knappt hålls i byxorna av iver och intresse på grund av de rafflande ämnena, och genast kommer att överösa mig med förfrågningar om att få låna dem. Speciellt den där om språklig medvetenhet är säkert ytterst spännande för den stora massan. Men jag tycker att sådant är skoj. Och framförallt sjukt användbart inom mitt yrke.

Nåväl. Jag stegade alltså in på posten med ankomstavit i högsta hugg. Just då jag ställde mig i för att vänta på min tur ringde min telefon, och jag klev ytterst tydligt ur kön, vände mig lite bort och svarade. Pratade någon minut, och mitt inne i samtalet steg en gubbe framför näsan på mig och viftade med händerna och fräste: "Haloo! Älä nuku!", pekandes mot den lediga kassan. Som jag nu hade varit i tur att gå till. Om jag nu inte hade klivit ur kön och därmed givit andra signalen att de får gå före, eftersom jag synligt nog är upptagen. Vilket varje människa med ögon och förstånd kan fatta.

Jag vet inte jag. Om någon måste ta ett telefonsamtal och alldeles tydligt står och pratar, så skulle det inte komma mig för att avbryta honom eller henne. Jag skulle aldrig överrösta ett samtal eller störa en främmande människas privata ärenden. Och absolut inte genom att fräsa och hojta och vifta och vara otrevlig.

Som jag tidigare har sagt. Jag vet inte varför, men jag verkar bara ha en enorm förmåga att reta upp folk bara genom min blotta närvaro. Folk - särskilt gubbar - verkar liksom känna att de måste fräsa och sätta mig på plats var jag än befinner mig. Och jag kör alltid på samma svarstaktik - bemöta otrevliga idioter med extrem vänlighet. Det får deras otrevlighet att verka så mycket oproportionerlig i jämförelse. Förhoppningsvis får det dem att känna sig lite fåniga.

Alltså gav jag gubben min allra mest trevliga leende, svarade att jag inte köar, och erbjöd honom att för all del gå till kassan, varsågod. "Din uppenbarligen socialt handikappade jubelidiot utan vare sig hyfs eller taktkänsla. Eller ens fungerande syn", tillade jag tyst i mitt stilla sinne, och hoppades att han skulle drabbas av hjärtstillestånd eller i alla fall ytterst smärtsam halsbränna innan dagen var slut. Gubbjävel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar