Ah!

Idag lyckades det bättre. Sov visserligen en liten päikkäri idag också, men det var helt i sin ordning, eftersom tuppluren togs på beachen. Efter jobbet åkte jag bara snabbt hemvia och svidade om till bikini och andra nödvändigheter, slängde ett par böcker i väskan och åkte ut till Sundmunplayan.

Gissa om där var folk? Man fick riktig charterfiilis (och nu menar jag på ett bra sätt) av alla utbredda handdukar, beachvolleyspelande typer, förbiglidande cabrioleter och motorcyklar, lite musik här och var, uppblåsbara vidunder och annat som hör strandlivet till. Och den tropiska hettan.

Sundmunplayan är bra på så sätt att det finns alternativ att välja mellan. Det finns fin sand, grovgrussand, stora gräsplaner och ett virrvarr av både vägar och cykelvägar över området. Dessutom flera beachvolleyplaner och trevliga kullar. Bara att välja var man hör hemma. Jag hörde först och främst hemma i svalt vatten kände jag, och hoppade i plurret en sväng det första jag gjorde. Svalt är förresten en underdrift. Det var faktiskt iskallt. Mycket kallare än i Gäddviken igår och i förrgår. Men skönt som fanken att neutralisera kroppstemperaturen lite.

Sedan tog jag plats på gräsplätten strax till vänster om sandstranden. Sand är egentligen väldigt läskigt att ligga i när man solar och badar. Det blir lite tjära-och-fjädrar-effekt, fast inte lika drastisk. Gräsmatta är bra mycket skönare, förutsatt att den finns vid vattenranden så man får den där sjöbrisen på sig.


Där låg jag då i ett par-tre timmar. Läste Slashs självbiografi (tack för lånet, nu har jag äntligen lite tid att läsa), slumrade, sov, vände på mig och lyssnade på sorlet omkring mig. En icke alls oäven torsdagskväll, eller vad tycks?

Nu ska jag även berätta en annan sak. Efter en varm dag på jobbet, solande och badande och lite för lite drickande kan det hända att en löprunda går ganska tungt. Även om man väntar till efter tio så att det ska ha hunnit bli lite svalare i luften. Det kan hända att fötterna är som bly och man sjunker ihop som en liten gubbe där man masar sig fram.

Men det kan också hända att man inte bryr sig nämnvärt om sådant. Utan mest njuter av sommarkvällen och blomdoften och de guppande änderna i Sundet. Sedan tog jag en sväng upp på Roskaruka på hemvägen också. Lätt motlut, kanske man kan kalla det. Men ajaj, så fint Kokkola var ur fågelperspektiv en kväll i juni.