Gadd

Såg en kvinnlig person på Cittaris parkering med den gräsligaste tatuering jag någonsin beskådat. I alla fall tror jag att det var en tatuering, det kan ha varit ett fritt konstverk med tuschpennor också, Men jag betvivlar samtidigt att en brud i typ min ålder skulle rita på sig själv och sedan gå ut för att visa upp resultatet. På ett så jäkla konstigt ställe på kroppen dessutom - på vaden och upp bakom knävecket. Typ gula, gröna och röda figurer. Som en ganska färgglad spyplätt.

Är det en sak jag inte uppskattar så är det just tatueringar. Inte i någon form. Aldrig gjort. Ser inte poängen i att gadda in färg i huden och bilda mönster, symboler och bilder eller konstiga streck och konturer. Om man gillar färg på kroppen kan man väl i så fall ta en spritpenna och rita lite?

Det kan alltså inte vara själva motivet eller att man har en bild på huden som är poängen. Det måste vara själva effekten. Att man uppnår maximal coolhet på flera plan. Bara: "Uuh! Kolla in min dödskalledrake med tuffa eldslågor flammande ur ögonhålorna. Och coolast av allt: den är inristad! Med en vibrerande nål! Under huden!".

Jag tycker bara att tatueringar som fenomen är så inihelvete fula. Jag har sagt det många gånger förr, och jag säger det igen. Den dagen jag ser en snygg tatuering kommer jag att kliva in till närmsta tatuerare och be att få en gaddning jag också. Det har dock ännu inte hänt.

På en tidigare arbetsplats var det plötsligt en tid någon slags tatueringsboom, och flera av kollegorna var och gaddade sig, och visade upp resultatet sedan. Med det där stolta leendet som förutsätter att man ska berömma vad de har gjort. Jag hade himla svårt att agera naturligt då, kan jag berätta. Naturligtvis skrek jag inte: "Faa-an vad fult!", men jag kunde inte för mitt liv heller visa min fulla uppskattning. Eller min fulla uppskattning visade jag ju, men den var inte så stor. Jag försökte svara undvikande eller kommentera någonting neutralt om motivet, alternativt fråga någonting praktiskt, typ var de hade tatuerat sig och vad det kostade. Dock frågade jag inte om det hade gjort ont, för det ger jag ärligt sagt blanka fan i. Smärta - allra minst den som man orsakar själv - är inte det minsta imponerade. Hur skulle du reagera om jag stoltserade med att jag la en spik under stortånageln och sparkade i väggen? Med ett uppskattande "Wow!"?

Nej. Tatueringar är ingenting för mig. Jag ser ingenting snyggt i det. Absolut ingenting. Jag föredrar slät, enfärgad hud i all sin enkelhet. Det är naturligt och klassiskt vackert. Ganska ovanligt i dagens läge dessutom.

Och om - OM jag skulle drabbas av någon slags ålderkris om några år och börjar dilla någonting om att jag vill ha någonting riktigt sliskigt, typ kinatecken eller vad heter den där överrepresenterade blomman som alla ska ha i sin "unika tatuering", jo lotus , då vill jag att någon ger mig en rejäl käftsmäll och ber mig skärpa mig. Punkt.