En uppmaning!

Jag har min lediga dag - den enda den här veckan - och regnet står som spön i backen. Vaknade till regn och det har fortsatt hela dagen. Egentligen gör det ingenting, jag har ändå ingen större lust med någonting. Låt det regna.

Just en sådan här dag vet jag exakt vad jag skulle gör om jag hade möjlighet. Jag skulle hoppa på cykeln och trampa upp på Tallbackan och hälsa på fammo och faffa. Dricka en besk kaffekopp vid köksbordet med vaxduk och prata bort någon timme. Slänga mig på soffan och bläddra i någon gammal tidning. Med dem som ändå inte har något program, som inte har bråttom någonstans. Förutom att slå på radion eller tv:n då det kommer nyheter.

Jag har inga far- eller morföräldrar kvar. Men som jag önskar att jag hade det! Speciellt fammo och faffa, för de bodde så nära att man kunde hälsa på dem varje dag om man ville. Just de här dagarna saknar jag dem som mest.

Har de senaste åren haft äran och fördelen att få träffa och lära känna människor som börjar närma sig tresiffrigt i ålder, både svårt dementa och helt glasklara människor. Många av dem riktiga guldkorn, sådana som man sitter och tänker på med ett leende. Samtidigt som jag uppskattar och njuter av att få vistas med dem så gör arbetet med dem att jag saknar mina egna mor- och farföräldrar allt mer.

Fammo och faffa dog när jag var i tonåren, kanske 17-18. Även om jag tyckte mycket om dem då också, och ofta hälsade på, så spelade den där pinsamhetsfaktoren också in. Att gamla människor är pinsamma, de har äckliga krämpor och är allmänt bortkollrade. De hör inte, ser inte, fattar inte.

Hm. Jag är övertygad om att jag skulle ha en helt annan syn på mina äldre släktingar idag ifall de hade levat. Hade kunnat ta dem på ett annat sätt, hade frågat en massa som jag aldrig kom på att fråga då, hade haft en helt annan inställning.

Min uppmaning till er som har någon far- eller morförälder kvar: gå dit och hälsa på! Det behöver inte vara så märkvärdigt, men gå dit. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er för att ni tillbringade för mycket tid med dem sedan när det inte längre går. Är det så att fammo eller moffa är dement och bor på något åldringshem, och det känns jobbigt - gå dit ändå. Jag lovar, det är inte det minsta farligt.