Har ända sedan den utmattade söndagen vandrat runt i ett komaliknande tillstånd. Så trött att jag skulle somna stående. Och om det annars är lite - eh - utmanande att kliva upp på morgnarna så har det nu varit total katastroftrötthet. Det gör liksom ont i hjärnan och själen och hela kroppen av trötthet. När jag kommer hem på eftermiddagen vill jag inget annat än krypa så långt ner i soffan att jag nästan nuddar parketten och sova för evigt. Helst invirad i sjuttioåtta filtar och vetskapen om att jag aldrig mera behöver röra på mig. Sedan panikvilar jag i tjugo minuter och cyklar till gymmet.
Det är ju lite märkligt. Med tanke på att det nu börjar bli ljusare på dagarna. Komatrötthet är väl mera normalt när det är beckmörkt nästan dygnet runt? Jag tycker själv att jag klarade kaamostiden rätt bra i år. Åt d-vitamin som en vettvilling och googlade lite på hur mycket man vågar överdosera för att nu inte dö av för höga halter. Tyckte den rekommenderade dosen lät så... fjuttig. Men nu har jag varit en zombie i fyra dagar trots att det börjar vara ganska ljust och trevligt också en stund efter att man har kommit hem. Hm.
Kommenterade idag ivrigt på en kaveris facebookuppdateringar och kände mig omedelbart lite smutsig. Fick liksom lite känslan av att vara en stalker eller någon slags efterhängsen farbror. Jag drabbas alltid av lite lätt facebookångest när jag skriver någonting där. Man måste liksom vara så lagom hela tiden. Kommentera lagom kul, lagom smart, lagom personligt, lagom balanserat. Kanske därför jag bloggar. Så får jag dra till med vad som helst, liksom.
Jaha. Egentligen borde jag nu skriva att "det får bli en tidig kväll för den här damen", men i ärlighetens namn känns det himla onödigt. Jag har på känn att den här komatröttheten bryr sig skit om någon timmes mera eller mindre sömn. Bara att vänta ut den, liksom.
Ja. Hejdå, då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar