Idag var det den där magiska dagen när jag fick ta på mig SOLGLASÖGONEN när jag cyklade till gymmet framåt eftermiddagen. Fast jag hade bara på mig dem typ fyra minuter, sedan puttade jag upp dem på huvudet, för jag ville inte stänga ut solen. Låt den skina i mitt ansikte, tack. Det är en pirrande, lycklig, förväntansfull känsla, det här. Nu är det nedförsbacke! Nu blir det ljusare, varmare, BÄTTRE dag för dag. Det var plusgrader och jag cyklade i min tunna löparjacka och väst, och vissa ställen hade snön smält så att man hörde grus knastra under däcken. Fåglar kvittrade!
Jag njuter alltså inte av den här vårvintern i sig. Det där med att vara uuuute på iiiiisen och skiiiida eller sådär. Jag njuter för att det igen finns hopp om att vintern ska ta slut. Det känns nämligen så väldigt hopplöst där i beckmörka november när man för första gången gräver fram bilen ur snön strax före åtta på morgonen. Då är februari bättre, för då ser man en ände på det hela. Jag hoppas det blir massor av plusgrader framöver så att vägarna blir bara och att det snartsnartsnart blir vår. Nog måste man ju älska detta med årstider. Denna förväntan och längtan, detta ivriga väntande.
Jo, alltså efter gym och cyklade och dusch och mat och det där så drog jag till Öjan en sväng. Och fick en lite irriterad lektion av min far om detta med namnet på stället jag är uppvuxen på, och som jag brukar nämna i bloggen. Det heter ser ni inte Nyströmsbackan på riktigt. Det är bara någonting jag brukar svänga mig med, för det låter sådär snitsigt. Det heter Nyströms. Och riktigt ursprungligen uttalas det dialektalt med långt ö-ljud. Nyströöms.
Försökte sälja in mig med att det väl är trevligt att saker och ting utvecklas (som att det inte mera heter yuppienalle, till exempel), men detta föll icke i god jord. Nystöms heter det och inget annat. Jag vet inte jag. Jag tycker att Nyströmsbackan passar så bra i munnen. Dessutom är det en backe. I alla fall åkte vi pulka mellan flishuset och källarfönstret som små, så lite måste det ju slutta.
Info, förresten: på grund av stället jag är uppväxt på så kallas jag av en liten skara människor för just Nyström. Eller skara och skara, det är väl mest bästa L som kallar mig för det ibland. Men det kanske man inte ska fästa så mycket vikt vid. Igår kallade vi till exempel henne för Lillspurgu, och det lär knappast heller få så stor genomslagskraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar