Den här veckan har gått i - uttalas med falsettröst - raketfart. Jag tyckte precis att det var måndag, och så är det i själva verket fredag imorgon när jag går till kliniken. Nog för att veckorna tenderar att gå fort, men denna vecka har varit - igen, i falsett - exceptionell i fråga om speed. Herrejävlar, vart tar dagarna vägen?
Har precis varit ute på ett litet äventyr. Drog ut på en lite sen kvällslänk, nämligen. Det var ett så behagligt väder, temperaturen strax på plussidan, ingen blåst och sådär. Just lagom att springa i. Någonstans i Halkokari, när jag var på väg hemåt, var vägen plötsligt avgrävd och en massa blinkande avspärrningar mötte mig. Jag vek av längs en cykelväg och från den fanns en smal, upptrampad stig genom en skogsdunge. Dit, in i beckmörkret for jag. Snubblade fram och försökte orientera mig åt rätt håll.
Stigen blev sedan bara lite glesa fotspår som jag hoppade mellan. Såg gatubelysningen skymta mellan trädstammarna och navigerade mig ditåt. Snölöpning är ju annars en bra träningsform, men kanske inte i just de här förhållandena. Man vill ju helst se vart man är på väg. Nå, efter en stunds kryssande mellan träden snubblade jag upp på vägen tillbaka via ett dike.
Här sitter jag nu i soffan efter duschen och tar igen mig lite. Stirrar på ljuset som brinner i ljuslyktan jag fick av en klient förra veckan. En fin ljuslykta är det. En sådan jag skulle ha kunnat köpa själv bara för att den är snygg. Och nu fick jag en istället, sicken tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar