Fede

Hallojs, folket. Detta inlägg skrivs av en ganska sliten kvinna som deltog i en 30-årsfest igår. En intressant tillställning, där vi först blev bjudna på svingod buffé med fisktema - my favourite, och kaffe med tårta, och sedan drog vidare till andra sidan viken för att fortsätta kvällen med bastu och festligheter i sportstugan.

 

Som ni ser var det rocktema på dukningen. (Och jag hörde i ett skede en 18-årig pojke lugnt konstatera att det ju nog är Slash's riff som gör November Rain så bra. Blev hur lycklig som helst över att det finns HOPP för mänskligheten ännu. Men det var ju inte det jag skulle prata om).

Det var ju en annorlunda men trevlig kväll. Inte precis varje helg man eldar upp värmen i en sportstuga, sitter vid långbord och spelar Jag har aldrig... och dricker rödvin med allehanda bybor. Det är hälsosamt, tror jag, detta med att göra någonting man inte annars skulle göra. Till exempel sitta hemma hos mig och prata med standardgänget och sedan gå till Calle. 

Det var förresten rysligt kallt inatt. -25 ungefär. Det kändes speciellt när man skulle gå på muggen. Som var en utetupp som låg ett par hundra meter bort i beckmörkret. Vi hade en liten stormlykta som fungerade som toalettbelysning när man trampade fram längs snöstigen och fort utav helvete gjorde det man hade tänkt göra. Allt detta - och mycket annat - gjorde att kvällen kändes rätt alternativ.

Framåt natten, eller eh... morgonen började vi ställa oss iväg. Elva personer i en sjupersoners minibuss i rätt hög hastighet längs kringliga öjavägar. På något sätt ett så komiskt inslag. Man for omkring som en liten vante i de brantaste kurvorna. Plötsligt såg vi ett par bakljus en bit framför bilen, och någon konstaterade att "Ja, det tyder ju på en lyckad kväll när man kör ikapp postbilen på hemvägen...".

Folk började hoppa av på olika destinationer, och så började det småningom finnas riktiga sittplatser åt oss, inte bara någonstans på huk eller stående hängande mot ett säte eller - som jag - i någons famn. Plötsligt hördes det: "Vänta, jag hittade någonting här på sätet. Det är en... yäk, vad är det? Jomen vänta, det är ju bara en... skinnkoljare med... Lakupekkamotiv? Ganska rasistiskt, men samtidigt ganska kul". Lakupekkapälsmösor, finns det verkligen sådana? Tydligen.

Till sist var den stackars snälla lillebrodern som hyrts in som nattaxi såpass jättevänlig att han skjutsade mig hela vägen hem till stan. Jag är fortfarande lite rörd av denna oerhört snälla gärning för att jag inte skulle behöva beställa taxi till Öja och stå och frysa i helveteskylan och vänta på den. Är skyldig honom en gentjänst, känner jag.