Imorse när jag yrvaket satt och bläddrade i tidningen och läppjade hett te knackade det bestämt på dörren. Eller egentligen klappade, för man använde sig av portklappen, den som inte kommer till användning här på landet eftersom seden påbjuder att man stövlar in direkt.
Döm om min förvåning när jag öppnar dörren och möts av två mikromänniskor, två pyttesmå pojkar, en ståendes på farstubron och en sittandes på den lilla bänken invid dörren, med dinglande fötter i pyttesmå skor. "Hei. Milloin Teta tulee takaisin?" pep den ena, han vars fötter inte nådde marken. Teta, det är min mamma, och hon är som av en händelse barnträdgårdslärare här i byn. Och hon är alltså på semester just nu. Jag förklarade att hon är ute i skären. "Joo, mutta milloin hän tulee?" frågade gutten. Jag sa att hon nog inte kommer på många veckor ännu, men att hon nog kommer tillbaka till dagis sen när hon har varit färdigt på villan.
Pojkarna var nöjda med svaret och sa hej-hej. Därefter plockade de upp varsin pytteliten cykel från marken (kan cyklar vara så små?!) och cyklade iväg. Jag var så förvånad så jag stod en lång stund på trappan och stirrade. Jag är på något vis så ovan med barn att jag glömmer hurpass pyttesmå de är i verkligheten. Alltså dessa var i bebisstorlek enligt mig, och ändå pinnade de iväg på riktiga tvåhjuliga cyklar med sina pyttiga små brunbrända ben med skrubbsår på knäna.
Men hur gulligt var inte detta på en skala?!
Haha, va sött =)
SvaraRadera