Bird is the word

Mitt hat mot bevingade fjäderfän har nått nya höjder. Myggor, flugor och insekter bryr jag mig inte nämnvärt om, men fåglar.

Som tur har äntligen svalboet vid villabastun förstörts. Om det är katten Sven eller kråkorna som ligger bakom vet jag inte, men jag är i vilket fall som helst tacksam. Ty svalor är bland det värsta jag vet. Hemma på Heimdjäälon har de inte stört mig. De har sina bon högt, högt uppe vid taket på Gambelstugon, och pilar in och ut dagarna i ända med långa, lyckliga tjut. Som om de tar sats uppe vid taknocken och slänger sig ut i luften med ett "Wieee!".

På kvällarna åker de runt, runt, runt tillsammans i rasande fart med förtjusta utrop i en vid cirkel runt gården. Så att M vid ett tillfälle fundersamt kommenterade att det här säkert är deras Kokkipoika. För icke-kokkolabor kan jag berätta att "rundi" här i stan börjar och slutar vid grillen Kokkopoika vid busstationen...

Men vid villan har svalorna byggt bo ovanför bastudörren. Det är förjävligt. Vore det min sommarstuga hade jag bankat ner boet redan i maj. Men nu är det ju inte det, och svalboet ska vara där av någon anledning. Redan om man rör sig på den sidan av udden får svalorna fnatt, störtdyker, illtjuter och flaxar en i ansiktet. Jag hatar det. Ett morgondopp är ingen avslappnande ritual, utan ett enda duckande för de där fula små jävlarna. Som tur åkte boet ner häromveckan, och jag hoppas av hela mitt hjärta att kråkorna eller katten eller vad det nu var såg till att döda varje unge. Det betyder bara färre svaljävlar nästa år, vilket gör mig lycklig.

Förutom svalorna har vi sjöfåglarna. Som låter stämningsfullt och fint, och på alla sätt är ett trevligt inslag i skärgården. Om de bara kunde tagga ner lite! När jag är ute med kajaken kan jag inte paddla nästan någonstans utan att bli attackerad av måsar och tärnor. De störtdyker och härjar så jag blir alldeles nervös. Och jag paddlar aldrig ens i närheten av deras häckningsplatser. Kommer man inom en halvkilometer nära en udde så startar härjandet. De kommer i flock, de attackerar och skränar. Näbbar och klor sveper förbi ansiktet och man duckar och har sig. Försöker byta kurs, med påföljden att man kommer för nära en annan udde. Jag blir så förbannad! Varför är de så hysteriska? Jag skiter väl i era jävla ägg!

Och idag när jag tog en fridfull tupplur på en filt på gräsmattan i eftermiddagssolen. Det var kanske +20, vinden kändes sval och jag vickade på tårna i gräset. Vitklöverblommorna nickade intill mig, jag låg och funderade om det månne finns smultron där vi brukade plocka som små... Då pilar en fågel förbi och jag känner hur någonting vått landar på ryggen. Den sket på mig! Den SKET på mig. Hur understår den sig! Jag blev riktigt förnärmad. Satans, satans fåglar...