Mattheten

Köpte en matta igår. Därav rubriken. Jodå, hon är lustig på kvällskvisten, Kronqvist. Nå, jag har sett nog av min mönstrade vardagsrumsmatta med halvmetersstora psykedeliska blommor på, och suktade efter något enfärgat, sobert, klassiskt. Därmed spatserade jag in i en mattbutik och en stund efter ut därifrån med en hoprullad matta så käckt över höger axel. Kände mig lite som en myra som kånkade på ett barr.

Den satt fint, mattan. Dessutom är den så mjuk att man med lätthet kan träna steppande på vardagsrumsgolvet utan att grannarna behöver veta. Praktiskt.

Ikväll var jag ute och sprang en alltigenom trevlig länk. På en bänk långt borta i ingenstans i mörkret längs hamnvägen såg jag på håll att det satt en späd flicka och väntade. Vad gör en sådan här, hann jag tänka innan jag passerade bänken och såg att det inte alls var någon ung flicka. Det var en mager, medelålders kvinna med pupiller som knappnålar som öppnade munnen och utstötte någon form av kommunikativa läten med hög och amper röst när jag sprang förbi. Vet inte riktigt vad hon gick på. Ensligt och sorgligt såg det ut i alla fall.

Egentligen tråkas jag ihjäl av folk som postar youtubeklipp på sina bloggar, men efter ett tips av Linn Jung måste jag bara skicka detta vidare.

Jag vet inte vad det är med det här framträdandet som gör att jag får gåshud i nacken. Kanske det att han tidvis sjunger lite falskt, att han har dålig teknik och att det känns lite roisigt och halvfärdigt. Jag gillar ju när det är lite krassligt, när en sångare inte låter för perfekt. Men när det är fiilis. Sedan gillar jag låten också.