Smygsovaren

Varför kan man inte bara erkänna att man sover om så är fallet när folk ringer? I mitt fall är svaret: för att jag inte ens märker det. Idag la jag mig på soffan direkt efter jobbet för en liten tupplur. En stund senare ringer min goda vän S, och jag svarar, pratar några meningar, är inte riktigt säker på vad jag säger - och så börjar jag vakna. Så är det alltid när telefonen ringer och jag sover. Jag svarar med överdrivet hurtig röst, tror själv att jag var alldeles vaken, men inser efter kanske tjugo sekunder att jag i själva verket sov när samtalet inleddes.

Så om jag sa något konstigt i samtalets början ber jag om ursäkt. Jag sov.

Fast det var bra att jag fick just det samtalet just då. Inte bara för att det är trevligt att tala med S, utan också för att tuppluren blev just en snabb tupplur och inte flera timmars REM-sömn som betyder att man vaknar om möjligt ännu segare än från början.

Bytte om, hoppade på cykeln, trampade till gymmet. Ikväll var första gången i höst det var lite kyligt i luften. Hittills har det i princip varit shortsföre. Lite vemodigt att känna hur det nöp lite i öronen av den kalla luften. Men så är det ju snart oktober också.

Och det var den höstmåndagen.