Faxlax

 Drog till Öjan en sväng ikväll, eftersom det vankades någonting så maffigt som fastlagskaffe. Med kanske det godaste bakverket evah - nämligen fastlagsbullen. Oh, vilken tur att det bara är en dag om året denna delikatess serveras, annars skulle man dels bli väldigt sjokk, och dels säkert få leidon, eftersom det trots allt är ett väldigt präktigt bakverk vi snackar om. Jag förstår mig för övrigt inte alls på det där sverigefenomenet, att äta "semlor" från nyår fram till påsk ungefär. Nej, fastlagstisdagen är bulledag, ingenting annat. 

Fastnade med munnen - inte i bordet eller i bullarna, men rent liksom pratmässigt - fram tills klockan var strax före tolv och hann fylla på kaffekoppen tre gånger ur två olika kokningar, innan jag började masa mig hemåt. Nu har jag precis kommit hem och borde antagligen börja fundera på att ta natten så småningom. 

Förresten. Är ni som jag, så att ni kan börja gapskratta åt en gammal juttu bara för att ni kommer att tänka på den? Det händer ibland för mig. Eller som ikväll, när lillebror ringde mig just som jag hade hällt upp kaffe, och jag lite förstrött skulle svara något lustigt istället för "hej". Precis när jag skulle uttala min så kallade lustighet, började jag liksom skratta för mig själv, vilket ledde till att jag svarade i telefonen med ett ljudlöst, krampaktigt asgarv. Tog många sekunder innan jag fick in så mycket luft att jag kunde kippa fram någon slags hälsning. Tårarna rinner och jag sitter dubbelvikt. Inte blev det bättre av att lillebror i andra ändan blev helt förbryllad och pep "Hallå? Hallå? Ska man svara sådär, tycker du?". 

Det är inte det att jag skulle tycka att mina egna juttun är så oerhört hilarious, men om jag kommer igång med ett riktigt bra gapskratt så kan jag inte sluta. Jag skrattar tills jag knappt kan andas. Vilket ibland har effekten att också andra börjar skratta - men åt mig. För att jag skrattar så hysteriskt. Även när man inte ens själv tycker att det är särskilt kul längre. Jag skrattar ändå, och måste till sist ta mig i kragen och tänka på någonting sorgligt och verkligen skärpa mig. Huhhu.