Dojorna

Ähum. Nå, man kan ju nog handla perfekta skor på åtta minuter. Men när jag kom hem, gick omkring lite i skorna, och så småningom skulle ställa mig iväg på en löprunda - då började jag plötsligt tveka. Precis som om... som om de glappade lite i tårna. Som om där fanns en halv centimeter luft där ingen luft ska vara. Farligt nära perfekt, men liksom snäppet ifrån ändå. Hm. Trampa, trampa. Hm. Studsa lite. Hm.

Plockade fram föregångarna, även kända som De Perfekta Skorna. samma modell men annan färg. Och tammefan om de inte var en halv storlek mindre! 38½:or var de, medan de nya var 39:or. Och det där glappet mellan de två storlekarna, den lilla halvan - det var den som glappade. Visste väl det. 

Skorna fick bli kvar i hallen. Jag tejpade omsorgsfullt hälen och tog de gamla skorna, som alltså nu hade slitits så att de börjat skava. Och idag efter jobbet var jag och bytte ner en halv storlek. NU sitter de som smäcket själv! Inte för att man är petnoga eller så. Ähum, ähum.

 Förresten, det där när man provspringer runt i butiken iklädd klänning och lysande vita löpskor på fötterna, det får mig osökt att tänka på Runaway Bride.

 

Jag blev lite smickrad när försäljaren i Intersport sa att det nog lönar sig att byta löpskor om de inte passar exakt. "Du kanske springer maraton eller andra långlopp? I så fall är det ju extra noga...". Man ba: "Yeah! Ser ut som en hårding som brukar springa lite maraton och andra småsaker då och då!". Man ska glädjas åt det lilla.



Bild: http://www.dishtracking.com/blog/wp-content/uploads/2011/02/Runaway-Bride.jpg