Hallå i blåbärsskogen! Jag har avverkat ett morgonskift, en tupplur på soffan och en rullskidlänk denna varma julidag. Morgonskiftet gick kalas, även om det fanns att göra från tidig morgon till eftermiddag. Jag har kommit fram till att mitt största problem som "hoitaja" är att jag är - hör och häpna - för snäll. Fast man inte kanske skulle tro det (jag kan vara "äkäinen", orättvis och verkligt elak i vanliga fall, fråga Mika) så är jag väldigt mån om att vara omtyckt när jag är på jobbet. Jag vill alltid vara snäll, göra som åldringarna vill och vara dem till lags. Att de ska tycka att jag är den snälla sköterskan, att jag ska vara den som de kramar och frågar efter. Kanske något slags fånigt bekräftelsebehov.
När man arbetar med gamla och sjuka människor kan man inte alltid vara en ängel. Naturligtvis ska man inte vara elak, man ska behandla dem med respekt och jag kan ärligt säga att jag alltid gör alltid mitt bästa. Klart att jag vill väl. Men man måste ibland sätta stopp, säga emot och gå emellan. Ha förmågan att ryta till och styra upp när det spårar ur. Demens gör en del aggressiva och deprimerade, och de kan var till skada för sig själva och andra. Ibland är de elaka mot varandra eller mot vårdarna. Då måste man sätta ner foten och säga emot. Jag kan lova att om man bara håller med och pajar medhårs är det många som exempelvis skulle gå otvättade med smutsiga kläder, utan mediciner och mat. Vissa rutiner och regler måste man bara ha, även om det kan verka helt befängt för en utomstående eller för patienten själv.
Problemet är bara att jag inte vill vara krånglig. Jag vill vara snäll. Jag vill att de ska tycka om mig, jag vill göra som de vill. Vilket gör att jag blir osäker. "Eh, ja... jo. Nää, du ska helst inte äta det där just nu. Och eh... den där tröjan ska bytas. Umm. Kanske?". Det har också att göra med att jag bara är en flicka som knappt är torr bakom öronen, och så ska jag bestämma om en fullvuxen karl ska borsta tänderna eller inte. Jag menar, en vuxen människa gör väl som han vill. Jag blir lite imponerad av den unga flickan jag jobbade med idag. Nitton år och går tufft mellan stora karar och kommenderar vänligt men bestämt. Inte hatar de henne för det. Borde jag också lära mig.
Efter avslutad arbetsdag slappade jag på soffan och knäppte sedan på mig rullskidorna för första gången i sommar. Pappa hade bytt piggar på mina bästa stavar, och de funkade utmärkt. Jag hade riktigt bra fart när jag stakade iväg i värmen längs cyklebanan. Det var ju roligt att åka skidor! Fick riktigt inspiration att trycka på i uppförsbackarna:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar