
Ett par patienter satt och bläddrade i en Seiska som råkade finnas på bordet i dagsalen. "Shokkikuvat, jaha, jaha... Vem ska nu dehär vara? Har an döödd?". "Nee, höödö - he er noo en flickå!". "Ja, sidu, ter ligger on...".
Apropå helt andra saker är arbetet dessutom ett utmärkt sätt att använda finska språket, någonting jag annars undviker i möjligaste mån. Speciellt det där med att prata finska när någon som är tvåspråkig lyssnar på. Det går bara inte, det är en psykisk spärr. Exempelvis har Mika aldrig hört mig tala finska, och inte många andra tvåspråkiga heller. Nu är nästan alla arbetskamrater finska, och ett par stycken är tvåspråkiga. För att alla alltid ska förstå allt, och det ska bli minst missförstånd blir det ofta så att man talar finska, även om den man talar till skulle vara tvåspråkig.
Dessutom är det lätt att tala finska med åldringar. För det första får man tala långsamt och okomplicerat, och tempot är överlag nedskruvat. Sedan är det oftast basic stuff man talar om, och ofta samma saker alla dagar. För det tredje - och detta låter dumt - så behöver man inte skämmas om man skulle dra till med något grovt fel, eftersom de a) hör dåligt b) ibland förstår dåligt c) ändå glömmer vad man har sagt. Mest av allt uppskattar de nog bara att man försöker.
Men tydligen pratar jag svenska ibland också, eftersom en patient frågade med darrande röst: "Maja, mitä tuo INT NAA tarkoittaa?". Hoppsan, kanske det är någonting jag har sagt ofta..?:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar