Mamma, pappa, barn

Idag har jag varit i stan med mamma och pappa! Dagen började med att jag och Mor åkte in till Kokkola med den ena bilen för att hämta upp Far på kontoret och åka ut till Viescar där den andra bilen hade varit på service under förmiddagen.


Innan vi drog ut till bilbutiken blev det lunch på stan. Närmare bestämt på Kokkolinna, ett ställe jag kan rekommendera för den som vill ta en trevlig lunch någonstans i Kokkola. Vanlig husmanskost i gemytlig miljö till normalt pris. Idag fanns det till exempel soppa, pyttipanna med ägg samt kåldolmar att välja mellan. Dessutom en bastantare lunchversion med grisfilé och pommes frites om man ville det.


Kaffe på maten, som sig bör.

På restaurangen beskådade jag en rekordbortskämd unge. Liten kille, kanske i skolåldern, satt med sin mamma, sin mormor (antog jag) samt en annan kvinna. Annars satt han relativt lugnt på sin stol, men sa att han inte ville ha någon mat. Varpå kvinnorna vid bordet trutade med munnen och tyyyyckte att han väl kunde smaaaaaka lite i alla fall.

När kocken kom ut för att fylla på buffetbordet traskade den ena kvinnan dit och sa bekymrat att "ingenting här duger åt vår lille vän här...". Kocken sa halvt på skoj att han kanske borde steka ett par franskisar åt killen, det brukar duga. "Jaaa... kunde du göra det?" frågade kvinnan. "Ja, jo, det kan jag säkert. Vill han ha det då?". Kvinnan var inte säker, sa hon. De förhandlade vid bordet en stund till, lillpojken och de tre kvinnorna, men killen var uppenbarligen inte hungrig. "Han kan inte riktigt betsämma sig om han vill ha franskisar eller inte... vi meddelar senare om han vill ha!".

Ursäkta nu. Men så kan man inte uppföra sig, sådant där pjasande går mig på nerverna. Man äter det som finns på menyn, duger det inte så låter man bli. En sjuåring behöver inga specialarrangemang, och ska inte ges makt att på en restaurang orsaka extra arbete för de anställda. Själva pojken var inte till något besvär, han var antagligen bara inte hungrig, och då är det så. Det var kvinnfolket vid bordet som ställde till det. Och när nu kocken så väldigt snällt erbjöd sig att hjälpa till så ska man vara extremt tacksam och ta emot, eller artigt tacka nej. Inte "vänta lite så ska vi se om det duger åt oss". Fan anamma.


Men själva lunchen var läcker. På väg tillbaka till bilen bongade jag en liten asfaltblomma bredvid busstationen. Titta så den har tvingat sig upp mellan asfalt och betong.

(Samtliga bilder idag är tagna med mobiltelefonen, därav den dassiga kvaliteten)