Katt & råtta

Satt på farstubron i allsköns ro när jag hörde det välbekanta ljudet av små tassar i gräset. (När det är lite större tassar är det fråga om grannens hund Otto som kommer på besök då och då. Han är en gammal hundfarbror av okänd ras som lever ypperligt pensionärsliv. Har aldrig sett röken av vare sig halsband eller koppel, utan traskar omkring på gården och spanar. Världens behagligaste hund. Om han råkar se att man är ute kan han stanna upp och titta på en. Vinkar man då och säger "Otto!" traskar han lugnt en till mötes, får en klapp och återvänder sedan. Ibland kommer han med mig när jag hämtar posten. Det närmaste ett skall han ger ifrån sig är ett diskret "Buff...", varpå någon öppnar dörren och släpper in honom. Hundar ska normalt inte springa lösa på andras gårdar, men Otto är en snäll gammal fabo som inte stör någon).

Detta var ett sidospår. Tillbaka till friden på farstubron, alltså. Tassandet kom närmare, och strax därpå dök Sven som väntat upp på trappan. I munnen en fet, dallrande råtta. Jag undslapp mig ett gällt tjut och flydde in i stugan. Pappa tog en titt och fnös "En liten sork...". Och visst var det bara en sådan han hade fångat. Men ingenting jag vill ha i famnen ändå.


Nu kan man vänta sig gott och väl ett par timmars lekande med den sladdriga sorkkroppen. Billi roolit för Sven.