Har varit i Jakobstad idag på eftermiddagen på en jobbgrej. Höll på att bli arg på riktigt när jag försökte ta mig till Östanlid och konstaterade att ALLA VÄGAR VAR AVSTÄNGDA. Skyltar och bommar och avgrävda vägar. Samtidigt med tvetydiga skyltar med info om att körning till tomterna var tillåten. Trissade på ett bra tag med ökande puls och höll redan på att tänka NO V*TTU OLKOOT, men stannade till sist på en liten uppgrävd vägsnutt och försökte googla fram ett telefonnummer till stället för närmare information.
Då! Då kom en man i lastbil, bromsade in, klättrade ner ur hytten och kom så vänligt och pratade med mig en stund, eftersom han fattade vart jag försökte komma. Sedan - hör här så vänligt - pekade han vartåt jag kunde ta en genväg och så - ännu gulligare - lyfte han undan en avspärrningsbom och log så vänligt när jag körde förbi. Maken till vänlig och hjälpsam typ har jag då inte sett på hundra år. Och jag kom fram i tid.
När jag kom hem i den fjortongradiga kylan och dråsade in genom dörren var jag så frusen att jag hämtade täcket ur sängen och bäddade ner mig i soffan. Låg där och vickade liv i stelfrusna tår och fingrar och tänkte på att jag hade planerat in en löplänk ikväll. Ingenting kunde locka mindre. Nickade till en kvart. Sedan fick jag plötsligt ett ryck och byltade på mig kläder - denna gång dubbla kallingar, I hate it - och gjorde den där löprundan ändå. Bra, Maja!
Men kallt var det.
Brr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar