Kvällsreflektioner

Avslutade dagen med en kvällspromenachos i Kokkola. Och herregud så glad jag är att äntligen efter fyra års seg väntan i Åbo har fått flytta hit. Eftersom min ringa åsikt är att Kokkola är den bästa platsen i världen. Möjligt att Babylons hängande trädgårdar kan ha sin charm också, men - Kokkola. Som så min stad!

Det märker jag alldeles särskilt de sena kvällarna när man rör sig i kvarteren. Den här staden tilltalar mig, även om jag aldrig tidigare har bott här, och alltså inte har några sentimentala småbarnsminnen härifrån. De sentimentala småbarnsminnen jag har är i Öja, de flesta av dem tillsammans med kusin E som sköttes av min mamma när vi båda två var små som popcorn. Vi lekte tillsammans så vi nästan växte ihop. Det borde jag kanske blogga om förresten, innan minnena bleknar i min senila hjärna. Men inte nu.

Fast jag nu inte har växt upp i Kokkola, i meningen "lära mig krypa på Mannerheimplatsen" eller "ta mina första steg utanför Kokkolinna", så har jag gått lågstadiet, högstadiet och gymnasiet här, och det kopplas ju ihop med vissa händelser. Ikväll skubbade jag bland annat förbi parken där min låstadielärarinna (en mycket duktig och omtyckt sådan, Åsa hette hon) bjöd alla sexans flickor på glass när vi slutade sexan, och förbi Öb:s trappa där man kunde vänta på bussen om man var cool (?) och gick dit från högstadiet trots att bussen nog hämtade oss från skolan (??), för att man ville ha bra platser (???). Prioriteringar är lite annorlunda när man är 14 år, tydligen.


Och så gick jag förbi vattentornet också. När jag gick i högstadiet gick det vilda skräckhistorier om hur en flicka hade våldtagits vid vattentornet. Vilket inte är det minsta relevant i sammanhanget, för historien berättade att detta skedde vid nya vattentornet i Hakalax. Detta är det gamla vattentornet, som står som ett lustigt landmärke uppe på backen. Och det är just detta gamla, icke längre i bruk varande tegelvattentorn man avser när man allmänt talar om "vatotooni" här i stan. Tiedoks.