En dag på stranden satt en pappa med sin son och sonens kompis på filten intill (jamen, de satt väldigt nära och pratade väldigt tydligt, så jag behövde inte precis lyssna för att uppfatta vad de sa). Pappan och sonen var rikssvenska, och den andra pojken pratade kokkoladialekt, och barnen var kanske i skolåldern, 7-8 år. Det som slog mig var dels att pappan pratade så snyggt och ledigt med pojkarna, precis som om de var vuxna samtalspartners. Använde många ord som jag uppfattade som ganska avancerade, men språket var ändå lätt att ta till sig.
Jag har tidigare skrivit om de rikssvenska gästföreläsarna vi har haft under åbotiden, och vilken njutning det är att lyssna på dem. De berättar, de framför och uppträder inför sin publik, istället för att rabbla fakta. De använder många synonymer och beskrivande ord, de är varierande och lättlyssnade i sitt språk. De söker inte ord, utan talar väldigt flytande. Nog för att svenska är mitt modersmål också, men sådär flytande och ledigt talar jag inte.
Den rikssvenska sonen på stranden pratade också han väldigt vackert. Nyanserat, fullständiga satser med många ord i korrekt följd. Han liksom berättade, framförde en åsikt, kom i dialog med pappan. Okej, så jag gravt yrkesskadad, men jag tyckte att det var så fint att lyssna på.
Kokkolapojken pratade av naturliga skäl kokkoladialekt och bakade följdaktligen in ett och annat finskt uttryck i meningarna. Ett kännspakt och för utomstående säkert lustigt sätt att prata på, men i mina ögon klingade det inte alls speciellt. Fast jag tycker ju inte att kokkoladialekten är någon dialekt egentligen, eller jag hör den inte som någon sådan, även om jag från andra håll har hört att just kokkolabornas prat är alldeles hejdlöst kul. Så olika det kan vara. Jag och bästa L har nästan skrattat ihjäl oss åt att det finns vissa som så oerhört gulligt kallar sitsen för sitsin och tilten för tilttin och båten för båtin (alla vet ju att det på riktigt heter sitsn, tilttn och båtn).
Dessutom hade den där rikssvenska pappan så kloka och genomtänkta åsikter, tyckte jag. Han och pojkarna satt och diskuterade vikten av att spela rent spel till exempel inom fotboll (här berättade pappan någonting om bollförbundet, varpå den rikssvenske pojken frågade "Pappa, vad betyder bollförbund?", och pappan pedagogiskt förklarade vad det var - ah, talterapeuten njöt!).
Pappan berättade att han hellre tittar på damfotboll, för de spelar mycket renare, tacklar mindre och filmar nästan aldrig. "Det beror på att flickor inte får falla, för då stöter de sig bara" sa den finlandssvenske pojken, varpå pappan svarade "Nähä! Så är det inte alls, tjejer kan väl visst ramla och vågar visst slå sig lika mycket som pojkar. Men tjejer spelar renare och utan att fuska!".
Vilken trevlig och pedagogisk pappa. Nu vet jag ingenting om vare sig herr- eller damfotboll och kan inte uttala mig om vare sig likheter eller skillnader, men jag tycker ändå att det var en trevlig inställning att ha, att inte automatiskt tro att brudar gråter för att någon sparkar dem på smalbenet i någon match. Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar