Där satt den

Så! Då har man skickat in gradun för opponering. Klang och jubel!

(Det är alltså nu, efter opponeringen man vet vad man får börja göra för ändringar. Jag kan knappt vänta, för se - ändra och bearbeta gradun har jag ju inte alls gjort hittills. Bara sisådär en sjuhundra gånger. Tagit bort, lagt till, bytt plats, formulerat om)

Men en fantastisk tyngd har lyfts från mina axlar. Det betyder att jag inte ens får tänka på att gå och ändra något i Skriften förrän opponeringen är över. Jag får inte röra dokumentet. Känns ganska befriande.

Deadline för inlämnandet var i tisdags. Måndag kväll satt jag kvar på kontoret och skrev ungefär till klockan tio. Jag hade förvisso kunnat skriva hemma också, men kontoret erbjuder en del fördelar. För det första är det en miljö där man fysiskt kan leva sig in i att man gör saker, inte bara slappar. För det andra är det bekvämare och snabbare att skriva på en stationär dator med ett riktigt tagentbord. För det tredje kan man svara "Hördu tyvärr, jag sitter på jobbet ännu" när folk ringer och frestar en med till exempel att fara på kaffe. För det fjärde finns det ingen tv eller annat att bli distraherad av. För det femte kan man inte slösurfa på jobbet, jag vill ju inte att bloggsidor, Aftonbladet eller kanal 5 play ska synas i sidhistoriken på min jobbdator. Facebook lär vara blockerat på sjukhuset, jag har dock inte ens kollat. Kontoret är mera effektivt att jobba på.

På tisdagen for jag hem en sväng efter jobbet, slängde i en maskin tvätt, hämtade mitt gradumaterial i form av artiklar och sånt, och åkte sedan tillbaka till kontoret för att jobba klart. Det var ganska segt, men som känt jobbar jag bäst under press. Ingenting att skylla på, ingen chans att skjuta upp saken - klockan 00.00 är deadlinen, då ska gradun vara inne. Det blev tystare och tystare på sjukhuset. Någon vakt traskade förbi med skramlande nycklar, annars låg korvapoli öde.

För första gången i mitt liv köpte jag en Redbull när det började gå riktigt segt. Jag! Jag som hatar alla former av energidrycker och annan skit. Men efter många koppar kaffe ville jag inte ha mera, och kände ändå tröttheten smyga sig på. Skit smakade det förvisso med Redbull, men lite variation blev det i alla fall. Och takten hölls ganska bra, jag knackade vidare på tangenterna medan det skymde utanför fönstret.

Klockan 23.52, med åtta minuter tillgodo skickade jag iväg gradun, alltså laddade upp det på graduforumet på nätet. Allt gick bra, jag dubbelkollade att gradun säkert fanns där, och så var det klart. Traskade genom mörka sjukhuskorridorer ut i den friska kvällen. Sjukhus kring midnatt är ganska ödsliga, kan jag berätta. I en mörk korridor skymtade jag plötsligt en kuslig liten, krokig, vit gestalt som stod blickstilla. När jag kom närmare såg jag att det var en städkärra fylld med smutsiga lakan. Var så trött så ögonen visst spelade mig ett spratt.

När jag hade kommit hem, pynjat klart med allt möjligt, hängt upp lite kläder, borstat tänderna och krupit ner i sängen tog jag datorn och kollade vad som hade hänt i Internetvärlden under dagen. Loggade på skoj in på graduforumet - och gradun var borta. Jag uppdaterade sidan några gånger, men nejförbannat att jag hittade gradun någonstans. Plötsligt kom jag på att jag bara hade sparat den sista, ändrade versionen på jobbdatorn, för man får inte använda egna usb-stickor där. Alltså hade jag ingen möjlighet att ladda upp gradun på nytt hemifrån.

En och två - kanske tre svordomar undslapp mig innan jag konstaterade att jag antagligen borde åka tillbaka till jobbet strax efter halv ett och göra om proceduren. Sååå segt! Så loggade jag ut och loggade in igen en sista gång - och där var gradun. Vilken tur, jag skulle antagligen ha svurit ihjäl mig på den korta vägen mellan hemmet och sjukhuset den tiden på dygnet.

Sedan somnade jag gott, skulle jag ha önskat att jag kunnat säga, men så var icke fallet. Jag var upp i varv och stel i nacken och mosad i hjärnan, och fick ligga länge, länge, länge innan jag till sist slumrade in.

På onsdag morgon var det bara att kliva upp och gå tillbaka till jobbet, denna gång riktigt på betald arbetstid. Beskådade en intressant syn i spegeln när jag sminkade mig. Mina ögon var alldeles svullna. Ögonlocken var tjocka och själva den synliga delen av ögat var mycket mindre än vanligt. Lite som ögonen på sådana som har Downs syndrom. Intressant. Kanske det där med att stirra krampaktigt på en dataskärm från åtta på morgonen till halv ett på natten med några kortare uppehåll inte är riktigt optimalt?

Onsdagens arbetsdag gick trots allt utmärkt. Så är det alltid när jag har världens sämsta förutsättningar, typ har sovit två timmar natten innan. Jag är konstigt skärpt, kanske för att jag verkligen anstränger mig för att vara alert och aktivt hålls på tårna. Om jag inte hela tiden peppade mig själv och verkligen höll uppmärksamheten på topp skulle jag gå in i någon slag dimma. På så sätt är det effektivt att sova lite för lite.