Kom på en sak. Eller jag har tänkt på det flera gånger. Jag fattar inte hur folk vågar skriva negativa grejer om sina jobb på sina bloggar. Typ att det har varit en tråkig dag, eller att man har fått sådana arbetsuppgifter eller skift man inte gillar, eller att man är så trött på sitt jobb, eller någonting annat i den stilen. Jag skulle inte våga göra det. Nuförtiden kan ens skrivelser hittas av vem som helst - arbetskamrater som kan tolka fel, chefer, arbetsgivare, kunder eller patienter eller klienter.
Jag vet inte om jag skulle vilja att min förman skulle läsa att "det är ett enda kaos på jobbet, jag hade igen fått fyra kvällsskift den här veckan, och dessutom någon onödig skolning som jag inte alls skulle orka med". Eller att en klient skulle läsa att "fan vad jag har leidon med det här jobbet - det kommer bara en massa enformiga afatiker hela tiden" och känna sig träffad (Obs, detta är endast ett påhittat faktum, afasiterapi hör egentligen till mina största intresseområden. Om någon undrade).
Jag vågar knappt skriva att jag är trött, för att jag är rädd att det ska tolkas negativt, typ att en blivande arbetsgivare i framtiden ska läsa igenom mina gamla inlägg och konstatera att den där Maja är ju trött hela tiden, hon orkar ju inte sköta sitt jobb ordentligt. Man glömmer så lätt bort att grejer finns kvar på nätet för all framtid. Dock kan jag gärna skriva sådant jag står för. Typ att vi var ute på krogen i helgen. Sådant påverkar ju inte arbetet, eller berör någon annan överhuvudtaget.
Om jag vore arbetsgivare skulle jag inte heller gilla om mina anställda bloggade och klagade på jobbet, och på så sätt sprida negativ publicitet om arbetsplatsen. Kritik får man framföra, javisst. Men en blogg är inte rätt forum. Det är inte rättvist mot arbetsplatsen och inte mot arbetsgivaren. Eller kollegorna heller, för den delen.
Som tur är råkar jag gilla min arbetsplats väldigt mycket. Om jag är trött på morgnarna (som imorse - halvdöd och så seg att jag aldrig trodde ögonen skulle öppnas), så beror det på helt andra orsaker än arbetet i sig. Det beror på att jag sover så tungt just de där tidiga morgontimmarna, att jag har en skön säng och på att kudden passar så bra under huvudet. Särskilt på måndagsmorgnar.
Vad tycker ni? Kan man blogga fritt om sin arbetsplats? Hur mycket är för mycket? Det där med privat och officiellt och gränserna mellan dessa börjar kännas så väldigt suddigt nuförtiden. Och vissa verkar överhuvudtaget inte ha någon koll på vad som är kosher och vad som inte är det. Ska man verkligen skriva om arbetsplatsens eventuella brister i sin blogg? Eller på Facebook? Maja tycker inte det i alla fall.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNej, jag tycker man ska vara väldigt försiktig med vad man skriver gällande jobb på blogg, facebook eller annanstans på nätet. Den senaste tiden har jag själv skrivit om att jag tex varit trött efter en jobbvecka (oftast då i samband med min härliga graviditetströtthet :P) men försökt vara noga med att det inte ska kunna tolkas som att jag är trött på jobbet. För det mesta så försöker jag dock att inte skriva om jobb överhuvudtaget. Tidigare, bara för nåt år sedan, var jag inte lika noga. Insåg nog inte då hur fel det kan bli eller vilka följder det kan få att kommentera jobb eller kollegor på nätet. Att ha ett jobb som kräver total tystnadsplikt är i detta fall dock en positiv sak eftersom de gör att jag måste tänka efter lite extra före jag berättar nåt om jobbet överlag, såväl i "verkliga livet" som på nätet. (föresten så är det jag som kråtat och råkade ta bort min kommentar här ovan)
SvaraRaderaLinn >> Precis! I ditt fall så (antar man i alla fall) förstår ju folk att din trötthet beror på graviditeten, och att det alltså är någonting tillfälligt. Och inte på något sätt har någonting med jobbet att göra. Överlag så brukar ju du framstå som en väldigt energisk typ i vanliga fall :) Faran med att blogga alltför öppet är att saker kan tas ur sitt sammanhang, och att man inte alltid har möjlighet att i efterhand precisera att "jamen jag menade egentligen att..."
SvaraRaderaHuvudet på spiken o skarpsynt som vanlit! :)
SvaraRaderaE väl liiti princip som ti behandel aader som man sjölv vil bli behandla antar ja...elder bondvett kanstji, tror di sku få byri lär ut he i skolona snart...:D
Klokt Maja!Är stolt över att vara mor till dig!
SvaraRaderaHe hör väl nästan lite ti sunt förnuft att man kan skilja på jobb o fritid, och vad som gemene man (eller kvinna) bör veta om endera. Men med tiden så verkar e som om de blivit lite hjärnflykt just vad gäller den saken (generellt sagt, int nå specifikt menat). Blogg har man ej, men Fejjan kan ju va lite gråzon, men e ganska paranoid med säkerhetsnivåerna där, men va hjälper he om man har fotogalna vänner.
SvaraRaderaBubba >> Jå! Bondveti komber man ganska langt me. Men he e som om informationsflöde e så snabb nufötiidn så folk ha int ritti hängd me. Va man kan säj å vann t.ex. He som man skriver på näti har sama värde som he du säjr IRL på offentlig plats. Om du kan skriv e på näti så borde du ju kuna säj e me hög röst inför arbeitteami din å. Vilket ja har svårt ti tro att man gör?
SvaraRaderaMamma >> Men mammaaaa!:D *puss*
Jeppisbo >> Jå, Feijan verkar vara liti suddig i kanterna va gälder gränser. Sjölv h-a-t-a-r ja att folk lägger upp fotona på me på ansiktsboken. Ti fotona som finns åv me på näti ska vara toko som ja sjölv ha lagt upp! Prkl!